Sovjetiska Röda armén fick en snubblande start i finska vinterkriget. En otroligt optimistisk anfallsplan gick om intet när sovjetiska soldater för en gångs skull fick smaka på sin egen medicin – den brända jordens taktik.
Undertecknandet av Molotov-Ribbentrop-pakten, den 23 augusti 1939, blev startskottet för en serie erövringar i såväl nazitysk som sovjetisk regi. Hitler ryckte snabbt åt sig västra Polen, medan Röda armén marscherade in i den östra halvan. Sommaren 1940 skulle sovjetiska styrkor sedan fortsätta in i de baltiska länderna. Men redan i början av oktober 1939 inledde man tämligen ensidiga förhandlingar med Finland. Sovjetunionen krävde strategiska finska landområden i utbyte mot ett stycke ödemark i sovjetiska norra Karelen. Uppgörelsen var fullständigt omöjlig för den finska regeringen att acceptera.
Den 26 november 1939 iscensattes ett antal explosioner på den sovjetiska sidan av gränsen vid Mainila på Karelska näset. Enligt Stalins sändebud var det finska artillerigranater som avfyrats mot sovjetiskt territorium och dödat eller sårat 13 av Röda arméns soldater. Det var förstås en bluff, och den 29 november bröt Sovjetunionen de diplomatiska förbindelserna för att nästkommande dag invadera Finland.
Anfallen kom både söder- och österifrån. På den östra fronten var Röda arméns målsättning att klyva Finland längs en midja mellan Suomussalmi, vid ryska gränsen, och Uleåborg vid Bottenviken. Två sovjetiska divisioner gick över gränsen, men när den ena nådde fram till Suomussalmi kyrkby gjorde de en oväntad upptäckt. Finländarna hade låtit ryssarna smaka på sin egen medicin och bränt upp all bebyggelse, för att sedan dra sig tillbaka och bjuda motstånd vid Haukiperäsundet.
Rödarmisterna försökte anfalla över isen, men slogs tillbaka av finsk eldgivning. Under tiden hade de sovjetiska soldaterna bara jordhållor och riskojor att söka skydd mot den stränga vinterkylan i. Ingenstans kunde man torka sina kläder eller värma sig, och snart började bristen på vinterutrustning att kräva människoliv.
Under tiden avancerade den andra sovjetiska divisionen längs Raatevägen, en cirka fem meter bred grusväg, en bit österut. Det dröjde inte länge förrän finska jägarförband på skidor började terrorisera divisionens trupper. Även dessa var klädda i tunna sommaruniformer och måste då och då värma sig vid uppgjorda lägereldar. De huttrande soldaternas silhuetter avtecknade sig som perfekta måltavlor mot lågornas sken. Plötsligt smattrade några kpist-salvor i mörkret och de föll ihop livlösa. Utan egna skidor saknade de överlevande all möjlighet att svara med mer än ett vilt skjutande på måfå ut i mörkret. Raatevägen fylldes successivt av människolik och utslagna fordon. Snart hade Röda arméns segervissa soldater förvandlats till livrädda trashankar som bara ville hem.
I slutet av december hade finska förstärkningar anlänt till området och genom ett häftigt motanfall tog man tillbaka Suomussalmi. De sovjetiska styrkorna var i upplösningstillstånd och under flera dagar jagade finländarna dem som villebråd i skogen.
Försöket att dela Finland på mitten hade inte bara misslyckats utan i praktiken kostat två hela divisioner. Röda arméns förkrossande nederlag mot en på papperet betydligt svagare motståndare betraktades i hela Europa som en sensation. Slaget blev en symbol för hela det 105 dagar långa vinterkriget där Finland lyckades slå ifrån sig mot den röde jätten. Det har till och med spekulerats att det var bilden av Röda arméns ineffektivitet i finska vinterkriget som fick Hitler att på allvar börja skissa på det som skulle bli operation Barbarossa.
Hugo Nordland är historiker, journalist och redaktör, bosatt och uppvuxen i Lund. Han disputerade 2015 på en avhandling vid Lunds universitet om svenska officerares känsloliv kring sekelskiftet 1800. Han har tidigare varit redaktör för tidskriften Militär Historia och arbetar numera som förlagsredaktör.
