Artiklar

Antisemitism: En mörk del av Europas historia

Antisemitism. Ghettot i Warszawa, oktober 1940.

Fientligheten mot det judiska var en av de bärande pelarna i den nazistiska ideologin. Förintelsen under andra världskriget slukade över sex miljoner judars liv. Varför? Varifrån kom hatet?

Vid tiden för första världskriget hade juden varit en etablerad främling, en sinnebild för den Andre, i millennier. Judefientliga åsikter kan beläggas redan för antikens del. Romerska författare som Tacitus och Juvenalis kritiserade judiska sedvanor och religiösa bruk, exempelvis förbudet mot svinkött, och det var inte ovanligt att man anklagade judarna för att vara ett farligt folk, uppfyllt av animositet mot omvärlden. Det senare har varit en antisemitisk standarduppfattning, med mängder av konspirationsteoretiska variationer, ända in i modern tid.

Den specifika västerländska antisemitism som 1800-talets och 1900-talets rasbiologer kunde knyta an till utvecklades successivt mellan 1000-talet och 1500-talet. Den fick näring av korstågen, som ofta hade en antisemitisk slagsida – judar i Europa angreps samtidigt som andra krigare for till Heliga landet. Även jakten på syndabockar under digerdödens era bidrog till hätskheten. Åren 1349 och 1350 organiserades storskaliga utrotningskampanjer mot judar i nuvarande Schweiz och västra Tyskland, med tortyr, inspärrning i nyuppförda lägerbyggnader, masskremeringar och propagandaskrifter som leder tankarna till nazisternas dödsläger under andra världskriget. I Spanien uppkom på 1400-talet idén att judarna inte hade rent blod utan tillhörde en sämre typ av människor, även efter att de eventuellt gått över till kristendomen. Denna tanke på limpieza de sangre (”det rena blodet”), skulle utgöra en av hörnstenarna i utvecklingen av antisemitismen till en raslära.

Händelser likt massakern i Lissabon 1506, då nära 2000 judar mördades av pöbelhopar, visar på det latenta hot som svävade över judarna i Västeuropa, något som fick många att emigrera österut. I många fall var beslutet inte deras att fatta. Både de engelska och de franska kungarna utvisade samtliga judar på medeltiden, och det dröjde århundraden innan de kunde återvända. På 1600- och 1700-talen fanns det visserligen smärre judiska bosättningar i väster, till exempel i Nederländerna, men den demografiska majoriteten bodde i byar och städer i öster, framför allt i det vidsträckta polsklitauiska riket och under den turkiske sultanens välde.

Därefter kom den europeiska judendomen att splittras i två, utåt sett mycket olika, typer. De familjer som på 1700- och 1800-talen åter kunde etablera sig i väster blev på relativt kort tid välintegrerade medlemmar av den tyska, franska, nederländska, brittiska eller skandinaviska borgerligheten, assimilerade med omgivningen och inte sällan framgångsrika. Judarna i öster fortsatte samtidigt att leva sina egna liv med gamla sedvanor och traditioner, och med jiddisch som bärande språk. Flertalet var mycket fattiga. Det var här, i västligaste delen av Ryssland, som 1800-talets allvarligaste judeförföljelser, så kallade pogromer, ägde rum.

1880-talets pogromer, som tog sig särskilt våldsamma uttryck i Kiev, Warszawa och Odessa, förbleknar jämfört med nästa våg, som vällde fram i omkring 660 städer mellan 1903 och 1906, och som vi bland annat brukar förknippa med handlingen i musikalen Spelman på taket. Förföljelserna krävde tusentals judars liv och ledde till en internationell proteststorm. Polis och militär medverkade i angreppen. Tsarens hemliga polis, Ochranan, spelade en viktig roll, inte minst genom att låta skriva en av historiens mest kända förfalskningar, ”Sions vises protokoll”, med föregivna bevis på att det fanns en judisk världssammansvärjning med globalt maktövertagande på agendan. Ytterligare pogromer organiserades under ryska revolutionen 1917–1918 och i det inbördeskrig som följde.

Det är omöjligt att räkna ut hur många judar som sammanlagt dödades i ryskkontrollerade områden mellan 1881 och 1920, eftersom källmaterialet lämnar mycket övrigt att önska. Siffrorna varierar mellan 70 000 och 250 000 dödsoffer. Till detta skall läggas betydligt fler judar som blev hemlösa och som emigrerade för att överleva. Omkring två miljoner beräknas ha lämnat Ryssland, ofta med USA som destination.

Jämfört med situationen i Ryssland var judarnas situation mycket bättre i länder som Tyskland och Frankrike, men antisemitismen frodades också där. Faktum är att det var i 1800-talets Tyskland termen antisemitism lanserades år 1860.

Upphovsmannen, Moritz Steinschneider, var en judisk orientalist och bibliograf som reagerade på den franske skribenten Ernest Renan, som – menade Steinschneider – hade en alldeles för negativ uppfattning av semiterna i deras egenskap av ras, jämfört med den så kallade ariska rasen. Steinschneider betecknade detta som antisemitische Vorurteile (”antisemitiska fördomar”). Väl att märka syftade varken Renan eller Steinschneider enbart på judarna utan på en större grupp, som sedan 1770-talet hade kallats ”semitisk”, och som inkluderade även araber och etiopier. Språkbruket varierade dock kraftigt, och det var minst lika vanligt att man brukade ordet semitisk som synonym till judisk. När journalisten Wilhelm Marr i början av 1880-talet angrep de tyska judarna i småskrifter använde han termen Antisemitismus.

Som exempel på tysk antisemitism under epoken kan nämnas operakompositören Richard Wagners verk. Hans fräna essä Das Judenthum in der Musik (”Judendomen i musiken”) publicerades 1850. Här gjorde Wagner gällande att judarna inte behärskade de europeiska språken tillräckligt väl, och att deras musikaliska försök var förfelade; här tänkte han närmast på Felix Mendelssohn och Giacomo Meyerbeer, vars musik han avskydde.

Många tyska intellektuella gick betydligt längre. Paul de Lagarde, en av 1800-talets ledande tyska bibelforskare och orientalister, liknade judarna vid baciller som förorenar nationella kulturer och förstör alla religioner som de träder i kontakt med.

De antisemitiska stämningarna i Tyskland fick näring av det faktum att det fanns gott om framgångsrika judar i landets över- och medelklass. Det var ont om judiska arbetare, och det fanns ingen judisk bonde, men alla kunde se hur judiska bankirer och affärsmän berikade sig på Tysklands ekonomiska och industriella uppsving. I början av 1900-talet var några av landets rikaste familjer judar, trots att den samlade judendomen knappt uppgick till omkring en procent av kejsardömets befolkning. Överrepresentationen väckte avund, särskilt i kristider som drabbade vanliga icke-judiska tyskar hårt. Den judiska borgerlighetens duglighet och ekonomiska triumfer slog alltså tillbaka i form av en växande antisemitism.

*

Såsom framgått hade antisemitismen blivit salongsfähig i förra sekelskiftets Väst- och Centraleuropa. Förvisso undslapp judarna pogromer, men de utsattes för många elaka påhopp i massmedierna. Opinionsbildare flirtade öppet med antisemitismen eftersom det gav lättköpta politiska poänger. Det väckte inget uppseende om humorister gjorde sig lustiga över judar, härmade förment judiskt beteende på scenerna eller gav sken av att judar var allmänt giriga och småsinta. Långt in i mellankrigstiden var judevitsar och judekarikatyrer vanligt förekommande i västvärlden. Hergé ritade nidbilder av judar i sina Tintinalbum. I Disneys berömda kortfilm Tre små grisar från 1933 klär Stora Stygga Vargen ut sig till en judisk gårdfarihandlare med jiddischbrytning och markant näsa.

Det som förlänade det tidiga 1900-talets västeuropeiska antisemitism dess farligaste udd, och som nazisterna skulle omfamna med hull och hår, var det specifika element som utgjordes av det pseudovetenskapliga rastänkandet. Det var inte så mycket den judiska religionen som hamnade i blickfånget när de ideologiskt medvetna antisemiterna gick till storms mot sina hatobjekt. Det var juden som sådan – den underlägsna men farliga rasmänniskan.

Artikeln ovan är ett nedkortat utdrag från...

Nazismen

159 kr

För att förstå mekanismerna bakom nazismen, den tyska variant av fascism som växte fram i början av 1900-talet, måste man söka sig långt tillbaka i Tysklands historia. En historia av förödmjukande förluster – och en fatal feltolkning av begreppet ”germaner” – som i förlängningen gav näring åt drömmen om ett bländande tredje rike.

I backspegeln klarnar bilden av hur den grumliga mixen av nationalism och rasism kunde få så katastrofala följder. Nationalismen hämtade näring ur 1800-talets romantiska tankar om en ”folksjäl”, och rasismen hade sina rötter i Tysklands imperialistiska era.

Historikern Dick Harrison lägger i denna bok ett skrämmande pussel av tankegods som ledde den nationalsocialistiska rörelsen fram till ofattbara beslut och handlingar. Boken ingår i serien Världens dramatiska historia.