Våren 1945 blev förintelsen allmänt känd, då  fotografier och vittnesmål från befriade koncentrationsläger började spridas i europeisk press. Det var omskakande reportage som nådde läsarna, även de svenska.

Den här typen av information återkom i tidningar ganska frekvent månaderna efter krigsslutet. Nyheter om koncentrationsläger och massmorden på Europas judar hade förekommit tidigare, särskilt efter årsskiftet 1942/43, men det var först i samband med rapporteringen två år senare som allmänheten blev varse brottens omfattning och grymhet. De som tvivlat på tidigare uppgifter kunde inte längre värja sig för sanningen om nazisternas brott.

I dag förknippas förintelsen främst med Auschwitz–Birkenau, ett kombinerat koncentrations- och förintelseläger som tyskarna byggt ett par mil väster om staden Kraków.

Det finns flera förklaringar till detta, varav en är att människan inte förmår greppa brott av förintelsens magnitud utan att knyta dem till specifika platser och enskilda människoöden. Auschwitz står som en symbol för massmördandet under förintelsen och Anne Frank som en symbol för offren.

Vägen till förintelsen var inte rak. Det finns ingen klar linje mellan exempelvis pogromerna under kristallnatten 1938 och Treblinkas gaskammare 1942. Förintelsen fick sin totala karaktär i ett samspel mellan ideologiska föreställningar och yttre omständigheter. Krigsutbrottet 1939 och krigets följande eskalering i och med anfallet mot Sovjetunionen sommaren 1941 drev på en intern radikalisering. Drömbilden om ett Europa fritt från judar kan tidigt ha väckt idéer hos Hitler, Himmler och andra om att de borde utrotas, men även om liknande diskussioner fördes bland nazistledarna så fick deras tankar fastare form först när kriget brutit ut, och särskilt under hösten och vintern 1941.