Gustav Vasas väg till tronen

Ätten Vasa kan spåras tillbaka till 1300-talet, men hade ett par hundra år senare inte hunnit göra några bestående avtryck i rikets historia. Allt börjar med att den unge hovmannen Gustav Eriksson Vasa sändes som gisslan inför förhandlingar mellan riksföreståndaren Sten Sture och kung Kristian II av Danmark. Nu utsattes unge Gustav för att bli tillfångatagen och förd till Danmark, säkerligen en omständighet som grundlade hans misstro mot allt danskt. Han lyckades rymma ur sin fångenskap och fick beskydd i staden Lybeck där man betraktade Danmark som en konkurrent om Östersjöhandeln. När Gustav insett att Kristian till sist lyckats ta makten i Sverige, återvände han för att samla motstånd mot det danska väldet. Under flera månader färdades han förklädd genom landet och fick av många rådet att ge upp och acceptera Kristians erbjudande om fri lejd, vilket han vägrade. När det blev känt att kungens kröningsfest slutat med att ett hundratal människor avrättats i Stockholms blodbad, insåg Gustav att de enda som skulle kunna befria Sverige var Dalarnas stridsvilliga bönder.

Efter att ha upplevt diverse mer eller mindre sägenomspunna äventyr, lyckades han dock inte få folket i Mora att lyssna på honom och begav sig mot Norge. Nya besked om Kristians hårdhänta metoder fick dalkarlarna att ändra sig och be Gustav återvända och ta befälet. Som ledare för befrielsekriget insåg han småningom att bondehärar inte förslog i längden och tvingades att bekosta skepp och legosoldater med stora lån från Lybeck. Detta kom också att påverka valet av honom till kung och ansvarig för att lånet återbetalades. Den 6 juni 1523 valdes Gustav Eriksson Vasa till Sveriges kung och detta är berättelsen om hur han mot alla odds nådde makten.

Boken skildrar Gustav Vasas väg till tronen; hur Gustav Vasa under loppet av tre år lyckades bryta loss Sverige ur Kalmarunionen, något som han i sin krönika framhåller som uteslutande hans eget – och Guds – verk. Denna krönika, som skrevs av biskop Peder Svart, betraktas som till stora delar mer eller mindre dikterad av kungen och är en färgrik och detaljerad skildring av hans förehavanden. Den bör dock läsas med en stor nypa salt, eftersom inslaget av propaganda är påfallande. Icke desto mindre återvänder denna text då och då till krönikan, men kompletteras givetvis av senare forskning. Gustav Vasa har i forskningen gärna framställts som antingen landsfader eller tyrann, men sannolikt var han snarast både och.