Warszawaupproret 1944

Ända sedan andra världskriget bröt ut och Polen ställdes under tysk och sovjetisk ockupation hade en dröm om uppror och befrielse vuxit sig stark i landets underjordiska motståndsrörelse.

Upproret, som bröt ut den 1 augusti 1944, pågick i sextiotre dagar och är en symbol för polskt hjältemod, uppoffring och lidande. Den polska hemmaarméns ledning hade räknat med att polska styrkor kunde fösa ut tyskarna och ta kontroll över Warszawa inför Röda arméns ankomst. In i det sista hade polackerna trott att hjälp från de västallierade skulle komma men, precis som i september 1939, blev ingenting som de hade hoppats.

Polackernas väpnade aktioner i Warszawa oroade tyskarna som under upprorets gång satte in allt fler styrkor och vapensystem i syfte att bekämpa de polska styrkorna så fort som möjligt. Från andra hälften av september handlade det om drygt 20 000 poliser, SS-trupper och armésoldater samt en ansenlig mängd stridsvagnar, olika typer av stridsfordon, artilleripjäser och flygplan. Denna siffra var kanske liten i jämförelse med det totala antalet tyska soldater vid fronten runt Warszawa men varje stormkanonvagn som användes i staden hade kunnat sättas in i striderna mot Röda armén. En gynnsam situation uppstod dock när Röda armén inte verkade vara intresserad av att utnyttja sin överlägsenhet och fortsätta sin offensiv i augusti. Deras passivitet, trots ett tyskt motangrepp öster om Warszawa i början av augusti, förvånade till och med staben för tyska 9. armén. Detta innebar också att kriget förlängdes och att tyskarna exempelvis kunde fullfölja förintandet av judar i gettot i Łódź.

Förutom enorm materiell förödelse var förlusterna i människoliv mycket stora. Utöver 15 000 stupade polska hemmaarmésoldater och motståndskämpar ur andra rörelser dödades minst 180 000 civila, varav cirka 65 000 i rena massakrer utförda av tyska förband och deras hjälptrupper. Det som fanns kvar av Warszawa när upproret slagits ner jämnades, på Hitlers och SS-chefen Heinrich Himmlers order, med marken som ett sista straff.

I Warszawaupproret 1944 skildrar Artur Szulc på ett gripande och överskådligt sätt inte bara stridernas förlopp, han ger också en bild av vad det innebar att vara polsk soldat och civilist i mitten av andra världskrigets största stadsuppror. Beskrivningar av trupprörelser och strategiska beslut varvas med detaljrika skildringar från upprorets deltagare och åskådare. Mest uppmärksamhet ägnas åt upprorets upptakt, dess förutsättningar och de händelser som ägde rum under upprorets första månad.