Svensk bryggerihistoria

Vid mitten av 1800-talet kom den bayerska lagerölen till Sverige. Industrialiseringen hade börjat ta fart och allt fler människor lämnade landsbygden för att söka sysselsättning i fabrikerna. Med ny teknik och hållbarare öl kunde bryggarna möta den ökade efterfrågan i de växande städerna och snart hade det etablerats ”Bayerska bryggerier” överallt i vårt avlånga land. Många sökte lyckan och snart var konkurrensen stenhård, men genom karteller skulle bryggarna rätta in sig i ledet. Nykterhetsrörelsen, som hittills haft sitt fokus på brännvinet, började formera sig mot ett totalförbud av alla slags ”rusdrycker”. Striden hade bara börjat.

Nykterhetstanken spred sig snabbt efter sekelskiftet 1900 och när motboken introducerades fick statsmakten ett starkare grepp om svenskarnas alkoholkonsumtion. Öl starkare än dagens folköl förbjöds. När motboken väl avskaffades 1955 kunde bryggarna åter brygga ett ”starköl”, men för de flesta blev konkurrensen för hård och de köptes upp på löpande band av de stora koncernbryggerierna i Stockholm och Göteborg. ”Mellanölet”, som introducerades 1965, innebar en vitamininjektion men kampen om svenskarnas strupar ökade när de utländska bryggerierna gav sig in i leken. När mellanölet förbjöds 1977 fanns det knappt några självständiga bryggerier kvar. Svenska staten hade fått kontroll över storkoncernen Pripps och bryggeridöden var ett faktum. Det var några få bryggerier som vägrade att ge upp och under de två följande decennierna koncentrerade de här bryggarna till Bergslagen och Småland.

Det var väl ingen som i sin vildaste fantasi kunde tänka sig att ölentusiaster skulle börja brygga öl som faktiskt utmanade de gamla strukturerna. Små hantverksbryggerier har under 2000-talet vuxit fram som svampar. Inte för att de utgör ett direkt hot mot de etablerade bryggerierna, men de har tvingat fram en mer mångfacetterad ölkultur där en ”stor stark” måste samsas med mer förfinade maltbrygder.