En man med två huvuden

Den första biografin om en klassisk gestalt i den svenska litteraturen

1800- och 1890-talen brukar karakteriseras som brytningstider i det svenska samhället och kulturlivet. En ny tidsanda gör sig gällande inte minst bland studenterna. De som ville göra upp med äldre, konservativa värderingar höjde upprorsfanan. I Lund gick diskussionens vågor höga på Akademiska Föreningen, och det man kallar ”det moderna genombrottet” fick många målsmän. Axel Wallengren hörde till de nya idéernas förespråkare. Hans ”seriösa” diktning är en tidsspegel, men det blev humoristen Wallengren, det vill säga Falstaff, fakir, som skrev in sig i hävderna med sina halsbrytande böcker: Envar sin egen professor, Envar sin egen gentleman och Lyckans lexikon.

Boken följer Wallengren från uppväxten i det ännu fridfulla men snabbt expanderande Lund, skildrar en ung students studier och kamratliv, där det gavs utrymme åt ett ofta ganska otyglat leverne på krogar och kaféer. De berömda lundensiska karnevalerna var höjdpunkter. Då gick det extratåg till Lund C. Men i den spänningsfyllda miljön diskuterades också tidens stora sociala och politiska frågor, och många försökte tolka framtidens tecken. Allt detta framställs på ett lättsamt och lättillgängligt sätt.

Axel Wallengren tog på kort tid sin filosofie kandidatexamen men de fortsatta studierna bedrev han håglöst – en bana som fri författare föresvävade honom, mot familjens vilja. I likhet med många andra studenter, som inte ville inordna sig i den traditionella statsapparaten, blev journalistiken en utväg och födkrok. Och Wallengren hade talang för yrket, det visar hans rapporter från Berlin, en sjudande storstad. Han hade fått erbjudande om fast anställning vid Aftonbladet när en hastigt uppflammande så kallad miliartuberkulos ändade hans liv. Han var då 31 år gammal. Wallengren begravdes i Berlin, men stoftet flyttades på 1920-talet till hemstaden Lund.

En underhållande skriven och vackert illustrerad bok

En man med två huvuden vill teckna en levande bild av en person som ofta framställts som ”kluven”, till och med ”schizofren”. De motsägelsefulla dragen bör snarare benämnas ”spänningar”. Författaren Wallengren är knappast någon kallhamrad cyniker men under pseudonymen Falstaff, fakir tar han steget fullt ut: i Fakirens förklädnad kan han tillåta sig att beskriva verkligheten i absurd belysning. Hans överraskande språkliga akrobatik gläder läsaren än idag – och en av bokens förtjänster är att man får stifta bekantskap med Fakirens absolut originella ordkonst genom rikliga citat.