Romarriket

En kunnig exposé om Roms första republik – innan kejsarnas tid

Roms allra första historia är dold i myt och saga. Men det sägs att Roms siste kung fördrevs på grund av sin sons gangsterfasoner år 509. Samma år anses republiken ha fötts. Då ska också det styrelseskick som – åtminstone i teorin – skulle komma att finnas kvar långt in på kejsartiden ha införts.

Statens mäktigaste män var de två konsulerna, dess mäktigaste styrande organ senaten. Rom var en aristokrati, en stat styrd av adelsmännen. Att ta sig fram och upp inom systemet var svårt men trots allt inte helt omöjligt. Men motsättningarna mellan de ledande grupperna (främst bland dessa ”patricierna”) och ”folket” (”plebejerna”) löper som en röd tråd genom republikens historia.

Den romerska staten var en militärstat. Republikens historia är därför i mångt och mycket en historia om krig och konflikter. Från mindre konflikter med grannfolken om nödvändigheter, kvinnor och boskap till de stora krigen. Konflikterna pågick ständigt, och i takt med att republikens gränser förändrades tillkom också nya grannfolk och därmed nya konflikter. Rom förde anfallskrig men också försvarskrig. Rom segrade i samtliga konflikter, förr eller senare. På 30-talet f Kr blev Medelhavet Mare Nostrum, ”vårt hav”, ett romerskt innanhav.

Krigarnationen blev med tiden också ett slavsamhälle. Krigsfångarna gjordes till slavar, till att jord erövrades och till att krigsherrar blev förmögna. Storgods drivna av slavar etablerades i det romerska väldet. I konkurrensen med storgodsen stod småbönderna sig slätt. De ruinerades och sökte sig desperat till städerna, särskilt till huvudstaden i republiken, Rom. Ungefär samtidigt började soldaterna värvas på ett nytt sätt. Fältherrarna skapade sina egna arméer och värvade sina egna soldater som då inte längre slogs för republiken. Nu började de slåss för sin fältherre. Det var han som garanterade deras lön och deras pension: ofta i form av en liten gård.

Krigen fördes givetvis inte i ett politiskt vakuum. Samtidigt som de pågick splittrades Rom vid flera tillfällen av bittra inrikespolitiska motsättningar. Mellan plebejer och de ledande herrarna. Mellan de som insett att allt färre fria bönder (och allt fler slavar) måste leda till att arméernas rekryteringsmaterial minskar. Och, inte minst, mellan olika mäktiga män som i sin strävan över makt och inflytande hänsynslöst utnyttjade sina positioner. Det inrikespolitiska maktspelet i den romerska republiken var både hänsynslöst och invecklat. Dessutom med stora inslag av nepotism.

En blodig och extrem politisk historia

Mycket i Roms historia verkar främmande och märkligt för oss. Annat känns så väl igen. Hur skräcken för ”de andra”, i Roms fall till exempel ”gallerna” utnyttjas för att främja enskilda politikers mål. Eller hur hänsynslöshet parad med ambition leder till ohyggliga folkmord.

Rom sågs länge – och ses kanske fortfarande – som ett exempel på ett gott statsbyggande. Det är ingen slump att USA har en ”senat” eller att en av styrelseformerna under den franska revolutionen var ”konsulatet”. Och än i dag lär militärhögskolor ut den taktik som den puniske generalen Hannibal tillämpade i slaget vid Cannae år 216 f Kr.

Romarriket är en kronologisk framställning av Roms historia, från den 21 april 753 till år 27 f Kr då republiken övergick till kejsartid. Eva Queckfeldt skildrar en både blodig och extremt politisk tid av vår historia. Genom att påtala tydliga likheter med dåtidens romare och dagens västerlänningar blåser hon liv i historien på bästa sätt. Tilltalet är tillgängligt och personligt.