Klockan fem på onsdagseftermiddagen den 29 mars 2006 hålls en presskonferens i ett hörn av polishusets matsal i Umeå. Kriminalinspektör Göran Markström och åklagare Annika Öster bekräftar inför det stora medieuppbådet det som tidningarna redan hunnit rapportera: En man har gripits misstänkt för de många brutala överfallsvåldtäkter som satt skräck i Umeåborna under sju år. Hagamannen är av allt att döma till slut avslöjad.
Sex veckor efter den första våldtäkten 1999 hade SKL (Statens kriminaltekniska laboratorium, numera Nationellt forensiskt centrum) fått fram DNA från sperma som hittats i gräset på brottsplatsen. Problemet var bara att profilen inte fanns i brottsregistret.
På nyåret 2006 var närmare 450 topsningar av utpekade eller av andra anledningar misstänkta personer genomförda. Ändå fanns ingen träff. Flera nya prover skickades iväg dagligen och man gjorde också nya ansträngningar att få ut kroppslängder på mönstrande män från Pliktverket och namn på personer som flyttat från Haga till Teg av Posten. Det blev avslag i båda fallen. Man lutade nu åt att Hagamannen inte bodde någonstans i Haga eftersom samtliga överfall inträffat på helgdagar. Hypotesen var att han istället hade en plats någonstans i östra Haga som han regelbundet besökte.
Den 29 januari ringdes det in ett anonymt tips. En man berättade att de i december varit på fest med ett kundföretag, Motorcentralen, ute på gokarthallen i Röbäck. Han hade då lagt märkte till att det bland Motorcentralens personal fanns en kille som var mycket lik fantombilden av Hagamannen och att han var kortvuxen. Han hette Niklas Lindgren.
Tipset registrerades och lades i kön tillsammans med många liknande. Först i mitten av mars kom det upp på ett skrivbord. Den första kontrollen mot passregistret visade porträttlikhet. Längden stämde, liksom åldern. Det räckte för att kalla honom till förhör.
På måndagseftermiddagen den 20 mars steg Niklas Lindgren in i förhörsrummet. Han sa att han inte mindes vad han gjorde natten mellan den 9 och 10 december och han gick inte heller med på att bli topsad. Han fick gå men hos poliserna tändes en gnista av hopp. Det var inte många som vägrat lämna DNA-prov.
Dagen efter, på tisdagen, ringde polisen igen och bad honom att komma in till ett nytt förhör på onsdagen. Han nekade fortfarande till att bli topsad och ville inte heller att polisen skulle fotografera honom.
Via samtal med olika personer kontrollerades Niklas Lindgrens historia. Man kom också fram till att man med ny lagstiftning hade rätt att tvinga honom att lämna ett DNA-prov.
På torsdagseftermiddagen topsades Niklas Lindgren. Dagen efter sjukanmälde han sig, liksom på måndagen. Till chefen sa han att han mådde dåligt av polisens intresse och att han inte kunnat sova. På onsdagen dök han ändå upp på Motorcentralen.
På SKL i Linköping hade Niklas Lindgrens salivprov förtur. Vid lunchtid på onsdagen fick spaningsledningen i Umeå ett telefonsamtal. Det 777:e provet var en träff. Åtta år efter det första överfallet var Hagamannen äntligen identifierad.
Det tog en månad innan Niklas Lindgren började erkänna. Han sa att han inte mindes särskilt mycket av överfallen och våldtäkterna. Vissa av de detaljer han berättade om, som damskorna han efter ett av överfallen tog på sig och en nyckelknippa från ett av offren som han slängde i en damm, kände bara polisen till. Man förstod också snabbt sambandet mellan överfallen och Motorcentralens olika fester.
Den 2 oktober 2006 dömdes Niklas Lindgren till 14 års fängelse för två mordförsök och flera grova våldtäkter. Under fängelsetiden i Kumla och Norrtälje trakasserades och misshandlades han flera gånger av medfångar.
Den 28 juli 2015 frigavs han villkorligt efter nio år i fängelse. Han hade då antagits till en utbildning vid en ort i Norrbotten. Ett par veckor senare misshandlades han svårt med en golfklubba av tre män utanför det studenthem där han bodde. Han fick därefter skyddad identitet.
