Tisdagen den 21 augusti 1911 anländer konstnären Louis Béroud till Louvren i Paris för att skissa i den sal där en av museets många dyrgripar, Leonardo da Vincis Mona Lisa, hänger. Men på väggen finns ingen tavla, bara fyra metallfästen. Béroud uppmärksammar personalen på saken men när han ett par timmar senare återkommer står det klart att tavlan verkligen är försvunnen. Museet slår larm och snart befinner sig ett stort antal förvirrade poliser i Louvrens lokaler.
Under 1910 arbetade den italienske immigranten Vincenzo Peruggia under tre månader på Louvren. Han var bland annat glasmästare och anlitades som så många andra hantverkare till olika ständigt pågående underhållsarbeten och reparationer runtom i den enorma byggnaden. Den här gången handlade det om att förbättra säkerheten för några av de mest värdefulla och känsliga konstverken. Louvren hade fått kritik för att många tavlor hängde till synes helt oskyddade och incidenter saknades inte. Ledningen viftade dock bort synpunkterna och innan chefen, Théophile Homolle, gick på sommarsemester 1911 menade han att det var lika troligt att en tjuv skulle kunna stjäla tornen på Notre-Dame som någon av Louvrens konstskatter.
Peruggia tillverkade tillsammans med flera kollegor de lådor av kraftigt glas som sattes framför bland andra Mona Lisa. Under tiden han arbetade på Louvren blev han bekant med den övriga personalen som snart kände igen honom. När han vandrade omkring i Louvren kunde han inte undgå att lägga märke till de många italienska mästerverk som hängde på väggarna. Han undrade varför de fanns i Paris och inte hemma i Italien. Peruggia kom ihåg att han en gång sett en bild av hur Napoleons trupper förde hem stulen konst från Italien och gjorde den felaktiga kopplingen att även Mona Lisa var ett krigsbyte. Att Leonardo da Vinci bott sina sista tre år i Frankrike, själv haft med sig konstverket och antagligen sålt det till kungen hade Peruggia ingen aning om. Men hans patriotism och missnöje med fransmännen i allmänhet fick honom att börja planera.
Idén var enkel: att föra Mona Lisa tillbaka dit där hon hörde hemma, Italien. Men planen för hur det skulle gå till var inte särskilt väl genomtänkt. Kanske var det just därför den lyckades.
Vincenzo Peruggia hade eventuellt hjälp av två medbrottslingar, bröderna Vincenzo och Michele Lanzelotti, som även de var italienska immigranter och hantverkare. Han – eller de – tog sig antingen in till Louvren redan under söndagseftermiddagen den 19 augusti 1911 och gömde sig under natten i ett förråd. Eller så blandade de sig med de många hantverkare och arbetare som släpptes in i byggnaden tidigt på måndagsmorgonen. Söndagar var veckans mest välbesökta dag i Louvren och under måndagar var det helt stängt för besökare då istället städare, vakter och hantverkare hade tid att ordna det som behövdes.
Peruggia, klädd i en likadan arbetsrock som många andra, visste vad han skulle göra och tog sig till Salon Carré där Mona Lisa hängde. Han väntade tills den ende vakten, en äldre före detta militär som bevakade flera av salarna, inte var i närheten innan han lugnt och stilla gick fram till målningen, vant hakade ner den från sin upphängningsanordning och bar ut den i ett intilliggande trapphus.
Det var inget enkelt lyft – bara tavlan vägde 8 kg och den tunga trä- och glaslådan ytterligare 65. I trapphuset lossade han den 77 gånger 53 centimeter stora tavlan, som var målad på en träpannå, och gömde den under sin arbetsrock.
Under hela måndagen märkte ingen på Louvren att Mona Lisa saknades. Och gjorde någon det antog man att det var museets egna fotografer som hämtat den till sin studio. Det pågick ett omfattande arbete med att dokumentera museets alla konstverk fotografiskt och för att få så bra bilder som möjligt togs tavlorna upp på taket till Louvren där ljuset var betydligt bättre. Att det därför hela tiden fanns tomrum på väggarna var inget som någon uppfattade som annorlunda. Sent på måndagskvällen rapporterade den tjänstgörande vaktmästaren att allting var i ordning och inte heller under tisdagsmorgonen, när Louvren öppnade för allmänheten igen, upptäcktes stölden. Det var egentligen inte förvånande. Louvren var vid tillfället världens största byggnad med fler än tusen rum och ytterligare mängder av prång och mindre utrymmen. En kvarts miljon föremål och konstverk bevakades av knappt 150 vakter.
Stölden skakade hela Frankrike. Landets gränser stängdes, fordon, tåg och båtar undersöktes och man passade på att visa handlingskraft genom att avskeda ansvariga tjänstemän på museet.
De båtar som avgått det senaste dygnet bevakades och undersöktes när de anlände till sina hamnar i bland annat USA. Tidningarna slog upp nyheten stort och frossade i detaljerna efterhand som de blev kända. Mona Lisa var visserligen en känd målning vid den här tiden men inte alls den ikoniska bild den senare blev, delvis tack vare stölden. Att säkerheten på Louvren varit ifrågasatt innebar att många nu fick vatten på sin kvarn. Petit Parisien valde en ironisk vinkel på sin förstasida – ”Vi har fortfarande ramen kvar” – medan den högerextrema tidningen Action Francaise tog tillfället i akt och skyllde allting på judarna.
Hela centrala Paris tapetserades med efterlysningar av målningen och de stora internationella tidningarna rapporterade om stölden. Alla som dessa dagar rörde sig i Paris med ett paket i fel storlek under armen blev omedelbart misstänkliggjorda. Mona Lisa gick från att vara en berömd målning för de initierade till att bli en ikon. Redan tidigare hade den visserligen förtrollat besökare på Louvren med sitt gåtfulla leende och 1910 hade till och med en man skjutit sig själv till döds framför Mona Lisa, av olycklig kärlek till den okända kvinnan, men nu uppstod närmast hysteri. En fransk psykologiprofessor uttalade sig i en tidning och menade att tjuven kunde vara en sexuell psykopat som njöt av att lemlästa, hugga och skända Mona Lisa. Företrädare för Louvren uttalade sig om att tavlan i princip var omöjlig att sälja och att stölden var ett mysterium.
29 november 1913, 28 månader efter stölden, kontaktades konsthandlaren Alfredo Geri i Florens av en man som kallade sig Leonardo och hävdade att han hade Mona Lisa i sin ägo. Geri misstänkte att det rörde sig om en förfalskning och gick till chefen för Uffizierna i Florens, Giovanni Poggi. Poggi hade fotografier av Mona Lisas baksida, med specifika märken som en förfalskare skulle ha svårt att kopiera. Tillsammans bjöd de ”Leonardo” till Florens för att bekräfta tavlans äkthet.
Några veckor senare meddelade den italienska regeringen officiellt att Mona Lisa var återfunnen och att en man hade arresterats.
