Lycklig den som kan glömma

Andreas Gedin har skrivit en personlig, engagerande, vindlande och fascinerande dokumentär berättelse om den europeiska judiska värld som var hans farfar Georg Israels (1891–1973). Georg brukade stillsamt sjunga några rader ur Läderlappen: ”Lycklig den som kan glömma, det som inte kan förändras.” Det var något i hans personlighet som var avstängt. Boken är ett försök att minnas vad Georg ville glömma.

Arkivfynd och rent detektivarbete blandas med litterära gestaltningar, miniessäer och ett omfattande bildurval som på ett unikt vis gestaltar ett stort antal öden och en rik levande värld och dess undergång.

Georg var aktiv sionist redan som barn och skrev om judarnas framtidsdrömmar i olika tidskrifter. När första världskriget, som han utkämpat på östfronten, väl är över samlas sionisterna i Berlin och den annars stillsamma Georg håller ett socialistiskt brandtal, enligt ett mötesprotokoll som hittats i ett arkiv i Jerusalem.

Bland bokens gestalter märks bland många andra Hans Lampl, som Georg gick i psykoanalys hos på 1920-talet i en villa ritad av barndomsvännen Ernst, Sigmund Freuds son. När Andreas Gedin besöker villan i nutid förnekar ägaren dess historia. Och då författaren finner en tysk man som föddes i det gods en av Georgs morbröder ägt fram till 1934 möts han trots löften om hjälp återigen av en besvärande tystnad och glömska.
Ett vigselbevis i Berlins stadsarkiv avslöjar Georgs okända första hustru. Berättelsen följer henne och man och barn i diaspora i USA. Det visar sig att sonen föddes under äktenskapet med Georg, men som av allt att döma inte var hans.

Vi får också möta fotografer, vänsteraktivister, framstående författare och konstnärer under Weimarrepubliken. Georg var bland annat god vän med författaren Joseph Roth, och ett av bröllopsvittnena vid hans första giftermål, Meta Krauss Fessel, arbetade på Magnus Hirschfeldts epokgörande sexualvetenskapliga forskningsinstitut och var i sin tur nära vän med anarkistledaren Emma Goldman.

Georg bygger en framtid som metallhandlare och bildar familj med sin Lena. De inser inte att det levande judiska Berlin är på väg att gå under. Lena träffar av en tillfällighet på en bekant på U-Bahn, bokförläggaren Gustav Kiepenheuer, som försiktigt viskar till henne: ”det är dags att åka nu”.

De flyr i sista stund, i april 1938. Lena etablerar sig som litterär agent och hemmet i Stockholm blir en mötesplats för författare, nordiska motståndsmän och pressattachéer, varav några också var underrättelseagenter. Andreas Gedin har upptäckt en akt över farföräldrarna i säkerhetspolisens arkiv. Trots att Lena invandrat som barn till Sverige och att de etablerat sig väl var de misstänkta främlingar i polisens ögon. Samtidigt följer vi Georgs systrars, hans morbrors, kusins och deras grannar och medresenärers väg mot Förintelsen. Det som Georg ville glömma.