Katarina Harrison Lindbergh om arbetet med Erik XIV-biografin: ”Kärlekssagan är över”

Jag har skrivit Erik XIV. Nu ligger han där framför mig. Han är utom min kontroll nu, och ska tas emot av er. Kärlekssagan är över, och han distanserar sig undan för undan. När han kommer i tryck är han främmande för mig. Om jag bläddrar i boken kan jag förvånas över vad som står där. Har jag skrivit detta? Har jag varit så klok?

Första gången jag mötte honom var jag bara ett barn på besök på Kalmar slott. Jag lade fingertopparna mot hans dörr och förundrades över hur något så gammalt kunde finnas kvar. Sedan var ögonblicket över och Erik försvann. Under de år som följde rörde han sig i min periferi, men jag såg aldrig åt hans håll. Jag var ung och dum och mer förtjust i hans lillebror Johan. Sedan kom kriget. Ett krig som skulle förändra allt. Nordiska sjuårskriget. Eriks krig, men också mitt krig, som jag analyserade och skildrade.

Då såg jag honom. Han stod mitt på golvet. Jag blev tagen. Hur kunde jag ha missat denne man? Minnet av dörren slog över mig som en flodvåg. Min hand, mina sexårsfingrar som mötte hans och bildade en bro över tiden. Allt stannade. Jag insåg att jag hade levt i hans närhet nästan hela mitt liv. Jag föddes i Göteborg, inte långt från den plats Erik befann sig när han mottog nyheten att pappa Gustav hade dött, och nu var han kung. Jag växte upp i Eriks gamla hertigdöme vid Kalmarsund. Jag döptes och gifte mig i hans gamla slott i Kalmar. Jag hade tillbringat somrarna på Öland, där han jagade med sina vänner. Vi hade sett samma vatten, andats samma luft, hört samma ljud från sjöfåglar.

Jag kunde inte släppa honom nu. Alltså måste jag skriva om honom. Jag, som sällan läser biografier. Jag begrep mig inte ens på genren, och kastade mig ut i blindo. Boktraven med äldre Eriktolkningar förpassades in i ett mörkt skåp. Jag låste om dem. Sedan läste jag breven som pappa Gustav skrev om och till honom. Det fanns så mycket kärlek och hopp där. Den unge pojken tog form. Storebrodern. Hans oro för syskonen. Plikterna. Ansvaret som ökade med åldern. Och framtidsplanerna. Han var arvfursten. Gustavs stolthet och hopp. Den som skulle föra hans Sverige vidare. Förmaningar varvades med ansvar. Gustav skröt över honom. Sedan var han arg på honom. Men kärleken. Att han var så älskad. Helt otroligt!

Efter att ha läst breven hade jag insett hur jag skulle skriva om Erik. Jag skulle extrahera honom ur alla källor jag kunde finna. Skapa honom på nytt, utan att solka honom med vad andra hade tänkt om honom före mig. Det blev en upptäcktsfärd. Jag överraskades nästan varje dag. Jag gladdes, blev arg, blev ledsen och upprörd. Eriks liv var rikt på alla känslor, och han var med om allt från den högsta upphöjelse till den djupaste förnedring. Han erfor den största lyckan och svartaste sorgen. Han fattade kloka beslut, och ibland djupt tveksamma och överilade beslut. I allt detta var han djupt mänsklig och förvånansvärt lätt att förstå.

Till slut låste jag upp mitt skåp och tog fram de andra Eriktolkarna. Jag läste författares och historikers Erik från hans epok till min tid. Min bild var annorlunda än deras, inte väsensskild, men definitivt annorlunda.

Vi har ju lärt känna varandra ganska väl, Erik och jag. Strängt taget är det väl mest jag som har lärt känna honom, men ändå. Jag vet att han väldigt gärna ville skriva sin historia. Han återkom till denna önskan mer än en gång. Erik ansåg att historia var viktigt, och fruktade – med stor rätt – att om någon annan skulle skriva om honom skulle hans liv förvrängas. Jag tror att han hade varit nöjd med mitt tillvägagångssätt, att låta källorna gestalta honom. Säkerligen hade han velat skjuta in en del information och korrigera en del missförstånd om han hade fått möjligheten, men jag är övertygad om han hade känt igen sig själv i framställningen och uppskattat att den var litet annorlunda. Erik skulle kanske rentav ha använt ordet ”bättre”, men jag vet inte om jag har samma djärvhet.

Klicka på bilden för att ladda ned högupplöst foto! Fler författarporträtt, bokomslag och eventuella inlagebilder finns att ladda ner på förlagets pressrum hos Mynewdesk. Följ denna länk för att komma till bilderna.

Katarina Harrison Lindbergh är författare av historisk facklitteratur. Utöver detta medverkar hon i tidskrifter som Militär Historia och Populär Historia och är en flitig och populär föredragshållare.