På Historiska Media är vi glada att vi fick möjligheten att ge ut Tora-trilogin på nytt. Det har gått hela fyrtio år sedan Huset med den blinda glasverandan kom ut. Vad tänker du om böckernas innehåll idag? Har du själv läst om dem?
– Jag är glad att jag skrev de tre böckerna om Tora, som jag förstår har betytt mycket för flera generationer läsare. Jag tänker inte så mycket på de böcker som jag redan har skrivit, utan på böckerna som fortfarande bara är tankar, drömmar och oavslutade manus. Men när jag träffar läsare är jag intresserad av att höra vad de tycker om böckerna. Jag blir ofta förvånad över allt de vet, och hur väl de känner eller identifierar sig med karaktärerna. Ibland kommer de ihåg saker jag själv har glömt. Det är en gåva.
– Men jag läser inte mina egna böcker igen, om jag inte läser högt för en publik, eller gör research för något som jag ska skriva. Jag har nog med att tänka på det jag skriver för tillfället. Det händer då och då att jag tittar i texter och förvånas över att jag för länge sedan kunde skriva något som jag tycker håller än idag. Det är också en gåva.
Du har haft en enastående författarkarriär och har regelbundet gett ut romaner och lyrik sedan slutet av 1970-talet. Hur har ditt skrivande förändrats sedan dess? Skrivprocessen, hur du arbetar, ditt uttryck…
– Situationen för mitt skrivande har förändrats fullständigt sedan jag började skriva på heltid. Huset med den blinda glasverandan, den första boken om Tora, skrevs i ett förråd bakom tvättstugan i mitt hus i Lødingen i Nordland, och i en stuga utan vatten och el i Hamarøy i Nordland. Den kom ut medan jag studerade litteraturvetenskap i Tromsø och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, till förvåning för bok-Norge, som inte hade recenserat eller läst den. Men jag fick inte priset förrän jag hade skrivit den tredje delen, Hudlös himmel, och det var bra.
– Böckerna om Dina och hennes ättlingar skrev jag i mitt hus i Harstad, och i lägenheterna i Oslo där jag och min man bodde. Jag fick ett ”eget rum”. Ett kontor, eller fristad, som bara var mitt. De senaste tio åren har vi bott på ett litet ställe vid Oslofjorden, där jag kan isolera mig i husets finaste rum med utsikt över naturen och havet. Skillnaden mellan att stressa med lärarjobb och familjeansvar, och det liv jag har nu, är enorm. Jag förstår inte när jag sov på den tiden då jag var lärare, för jag skrev på nätterna. Och jag tänker ofta med ömhet på mina yngre kollegor som skriver vid köksbordet med barn och hund runt fötterna och med telefonen i örat.
– Nu föredrar jag att skriva tidigt på morgonen, innan världen har vaknat. Hämtar ett stort glas citronvatten och skriver på fastande mage ett par timmar innan min man kallar ner mig till frukost. Jag känner mig privilegierad som har ett jobb som håller mig levande, i gång. Samtidigt behöver jag komma ut i naturen, i trädgården, eller ro ut med ekan när vädret tillåter. Detta är också en gåva.
– Jag kan inte själv beskriva hur uttrycket i mitt skrivande har förändrats, det får andra göra. Men allt är inte bara solsken medan jag jobbar. Jag kämpar, är deprimerad, jag förstår inte vad jag gör. Men jag är envis. Och framför allt älskar jag att jobba, både med kropp och huvud. Det är det som resulterar i böcker. Att tro på min egen genialitet eller ha pompösa åsikter om mina verk skulle inte hjälpa mig att skriva ett enda ord eller kommatecken. Saker måste bara bli gjorda. Det gäller även litteratur.
Din senaste nya bok som kom ut på svenska var Den som ser – en fristående uppföljare till böckerna om Dina. Hur var det att återuppväcka karaktärerna från Karnas arv, som kom tjugo år tidigare?
– Att träffa karaktärerna från trilogin om Dina igen var inte bara lätt. Men ganska spännande. Jag var tvungen att läsa och lära känna dem igen. Jag förstod dem på ett annat sätt, inte minst Dina. Benjamin och Anna, kärleken och sveken. I Den som ser, den fjärde boken, gick jag in i galenskapen med Karna. Det var grymt och fascinerande.
Kan du berätta något om det bokprojekt som du jobbar med för tillfället?
– Jag brukar inte prata om det jag skriver förrän det har fått pärmar. Men nu kan jag göra det ändå, för kontraktet är skrivet och utgivningsdatum är satt. Den kommer på norska i september och heter Mitt menneske. En fristående uppföljare till Det sjuende møte. Den handlar om många saker, men i grunden om kompromisslös konst och kärlek.
Sist men inte minst, vem önskar du ska läsa Tora-trilogin idag?
– Jag vill att ett hav av läsare på alla kontinenter runt om i världen ska läsa dem – idag och om hundra år!
