Du har tidigare skrivit Sverige vid avgrunden 1808–1814 och Gustaf Mannerheim. Nu går du betydligt längre tillbaka i historien. Berätta om ditt intresse för antiken och romarriket.
– Det korta svaret på frågan är att jag velat utmana mig själv – och läsarna. Ju äldre man blir desto större överblick får man. Då gäller det att passa på och ta tag i de riktigt stora frågorna innan livet tar slut. Det är det bästa man kan bidra med i den här åldern. Dessutom lär man känna människor som levde för flera tusen år sedan och finner att de faktiskt stått inför liknande problem som vi själva.
Ja, med bokens undertitel ”Pandemier, klimatkriser, folkvandringar” börjar man genast tänka på utmaningar som mänskligheten har idag. Tror du att det finns en risk att vår civilisation går samma öde till mötes som romarna, eller är det att dra det för långt?
– När jag började mina studier på universitetet inför mitt skrivande för drygt femton år sedan utgick jag från det som ett rent historiskt ämne. Under de senaste fyra-fem åren har samtiden hunnit ikapp mig och idag framstår boken som mycket aktuell apropå dessa utmaningar. Det var dock inte min ursprungliga avsikt att boken skulle ha en extra dimension. Tyvärr finns det idag en klar risk att vårt eget samhälle mycket snart drabbas av liknande problem som romarriket. Allt har gått fortare än jag tänkt mig.
Vad har varit roligast i arbetet med denna bok?
– Det har varit roligast att beskriva de stora perspektiven som historien kan ge, att se människan och hennes strävanden nästan ur ett evighetsperspektiv. Det ger mig ett visst hopp, också om vår egen framtid. Jag har velat skriva i den store Edward Gibbons anda, men uppdaterat för 2020-talets läsare. Vi får se om jag lyckats.
Sist men inte minst – vem borde läsa Romarrikets undergång?
– Alla västerlänningar som idag oroar sig för vårt samhälle borde läsa boken. Vi bör alla vara så väl rustade som möjligt inför kommande problem. ”Historien upprepar sig inte men understundom rimmar den”, som Mark Twain så träffande skrev.
