Rysslands respekt för svensk säkerhet och militär styrka har sällan varit särskilt stor. ”Ni har en liten armé och man kan läsa sig till så godt som allting af densamma” konstaterade den ryske militärattachén överste Ignatiev redan 1911.
Sverige betraktades inte bara som en andra klassens militärmakt utan också som ett öppet mål för rysk underrättelsetjänst. Sådant som i andra länder måste luskas fram genom sofistikerad spionverksamhet kunde man i Sverige läsa om i vanliga tidningar och offentligt tryck. Samtidigt var landet en viktig bricka i det maktpolitiska spelet kring Östersjön.
Därmed kunde ryska agenter med små medel bedriva omfattande spionverksamhet i Sverige, och har så gjort – från tsartidens alltmer undergrävda rike, via den långa sovjetepoken, till Vladimir Putins försök att på nytt blåsa liv i det avsomnade imperiebyggarprojektet. En av Sveriges mest framstående säkerhetspolitiska experter Wilhelm Agrell bjuder i Moskvas spioner på en kulturhistorisk resa genom mer än ett sekel av underrättelseoperationer mot Sverige – av ryska agenter och svenska förrädare.
Efter upprättandet av den nya statsbildningen Sovjetunionen, kom Sverige att utgöra en aktör i en ny geostrategisk omgivning som dock uppvisade stora likheter med den tidigare epoken. Sovjetstaten utgjorde med tiden alltmer en fortsättning på det ryska rike, som sedan efter Sovetunionens fall steg för steg återtog tidigare maktpolitiska och geostrategiska ambitioner. Sverige var fortsatt bara en småstat, en bricka i ett större strategiskt sammanhang, men en småstat vars betydelse ur ett underrättelseperspektiv kom att växla över tiden och som snabbt kunde förändras i grunden.
Moskvas spioner är en kulturhistorisk resa genom mer än ett sekel av underrättelseoperationer mot Sverige och Skandinavien från Tsartidens alltmer undergrävda rike via den långa sovjetepoken och till försöken att på nytt blåsa liv i det avsomnade imperiala projektet.
