Folkmord

Folkmord. Historien om ett brott mot mänskligheten tar ett stort, globalt grepp om de mest avskyvärda händelser som historien rymmer: folkmord, brott förövade mot människor på grund av vilka de är, inte för vad de gjort. Perspektivet är djuphistoriskt och går tillbaka till antiken men riktas särskilt mot massmord under den moderna tiden, då nya tekniska, byråkratiska och ideologiska utvecklingar möjliggjort övergrepp i stor skala.

Skildringen följer tre huvudspår. Det första är traditionellt historiskt och knyts till enskilda folkmord – deras orsaker och verkningar, intentioner och faktiska resultat. Också ett antal sammanhållna kronologiska linjer följs. En har inriktning på koloniala och postkoloniala folkmord och sträcker sig från de övergrepp på ursprungsbefolkningar som Spaniens kolonisering av den nya världen ledde till från 1500-talet, och fortsätter fram till folkmordet i Rwanda 1994. En annan linje är tyskorienterad. Den sträcker sig från kolonialmaktens massmord på infödda stammar i Tyska Sydvästafrika i början av 1900-talet, via de av Tyskland uppbackade ungturkarnas folkmord på armenier och andra kristna i Osmanska riket under första världskriget, till nazisternas förintelse av Europas judar under andra världskriget. En tredje folkmordslinje är kommunistisk och omfattar kommunistregimers övergrepp på egna befolkningar i Ryssland och Sovjetunionen från 1918, i Kina från 1949 och i Kambodja 1975–1979.

Det andra huvudspåret tar fasta på de generella förutsättningarna för detta brott i ett ”folkmordssamhälle”, samhällen präglade av mordiska ideologier, starka sociala spänningar och hotbilder grundade i krig och revolution. I detta sammanhang av mönster analyserar författaren också vad som karakteriserar folkmords förövargrupper, knutna till en statsmakt, ett allsmäktigt parti eller andra maktägande kollektiv, samt offerkategorier, ofta etniska eller religiösa minoriteter som av olika skäl väckt majoriteters avund och vrede.

Det tredje huvudspåret är tillbakablickande och lyfter konsekvenser i historien. Följderna av folkmord är av två slag: dels sådana som är nära kopplade till folkmordet – såsom hämndaktioner, rättegångar mot förövare och mottagande av överlevande flyktingar – dels sådana som uppstår långt efter att folkmordet förövades, som när en svensk riksdag nästan hundra år efter folkmordet på armenierna beslöt att politiskt erkänna det. En sådan ”verkningshistoria” förklaras mindre av folkmordet som sådant än av sentida utvecklingar, av vilka den allra mest framträdande är den enorma uppmärksamhet som förintelsen rönt i Sverige, Europa och världen sedan 1990-talet. Klas-Göran Karlsson granskar förutsättningarna för denna folkmordens sena återkomst, med utgångspunkten att folkmord lever och verkar så länge erfarenheter, lärdomar och minnen håller dem vid liv.