Historikern Antony Beevor skriver i förordet till Andra världskriget (utdrag):

”På gott och på ont formade andra världskriget den värld vi lever i. I Fjärran Östern skulle Japans nederlag så småningom komma att bana väg för det moderna Kinas uppgång och med den kinesernas bitterhet över gamla oförrätter. Detta beseglade ödet för de europeiska imperierna: det brittiska, det franska och det nederländska. Samtidigt ledde det ofrånkomligen till att både Förenta staterna och Sovjetunionen upphöjdes till supermakter. Det satte fart på rörelsen mot en europeisk union. Den gav också upphov till Förenta nationerna, som var inspirerade av en tro på möjligheten till en bättre värld. Och FN har, trots alla sina brister, sitt hyckleri och sin svaghet, åtminstone utgjort ett forum för något slags internationell moral.

Nu, mitt uppe i en oroväckande global social, politisk och ekonomisk instabilitet är det fullt begripligt att man återigen börjar betrakta andra världskriget som ett varnande exempel, som kan göra oss vaksamma på farosignaler och kanske förse oss med användbara vägvisare mot en fredligare framtid. Andra skulle kanske hävda att vi inte har lärt oss mycket av den största mänskliga tragedin genom tiderna och att vi blint är på väg in i en ny global konflikt.

Kanske handlar andra världskrigets viktigaste lärdom om moral. Till och med under de mest fasansfulla förhållanden fanns det människor som aldrig övergav sin grundläggande tro på mänskligheten. Deras föredöme är något som är värt att hålla fast vid när vi kämpar för att lösa de djupt oroande svårigheter och konflikter som förekommer i världen av i dag.”