Flickan på perrongen

Prag 1939. Den unga mamman Eva bär på en hemlighet. När nazisterna invaderar staden inser Eva att det enda sättet att sätta sin dotter Miriam i säkerhet är att skicka bort henne, även om det betyder att de aldrig kommer att ses igen. När Eva själv förs till ett koncentrationsläger riskerar hennes mörka förflutna att uppdagas.  

Parallellt i London: Frivilligarbetaren Pamela hjälper till att placera ut de judiska barn som anlänt. En vänskap uppstår mellan henne och en liten flicka som ännu inte har fått någon plats, och Pamela bestämmer sig för att ta med henne hem. Det är först när Pamelas egen son tar värvning i RAF som det står klart för henne hur lätt även hennes egen värld kan rasa samman. 

Precis som i debuten Haven som skiljer oss åt baserar Gill Thompson här sin historia på verkliga händelser. Denna gång kretsar intrigen kring räddningsaktionen Kindertransport, som mellan 1938 och 1940 förde tusentals judiska barn från naziockuperade länder i säkerhet runtom i Europa. 

Fiktiva karaktärer vävs skickligt samman med historiska händelser när Gill Thompson griper tag och berör med en berättelse så full av tortyr, lidande och sorg, men där mörkret samtidigt lyses upp av hopp, glädje och godhjärtade människors osvikliga mod. 

Ur Del ett  

När Eva och Miriam kom hem senare på eftermiddagen tittade Mutti ut genom fönstret som vanligt. Sedan tyskarna tågade in i Prag såg Mutti ut att ha krympt samman. Hon brydde sig inte längre om att permanenta och lägga håret, hon bara satte upp det med hårnålar eller täckte det med en sjalett, även inomhus. Hennes ögon var livlösa och hennes hy glåmig. Eva hade försökt hålla sin mor sysselsatt – nu när de var fem tog matlagningen mer tid i anspråk och ibland var man tvungen att stå i matköer hela dagen, men det uppstod ändå overksamma stunder då Muttis humör sjönk och hennes ansiktsuttryck blev apatiskt. Det här var en sådan stund. 

”Mutti.” Eva drog bort sin mamma från fönstret och tvingade henne att sätta sig vid köksbordet, där Miriam högljutt drack ett glas mjölk. ”Jag har funderat på att sy mer kläder till Miriam. Hon växer så snabbt och det är omöjligt att hitta kläder i affärerna för tillfället.” Hon tittade strängt på Miriam, som lydigt slutade att sörpla. ”Jag undrar om du kan tänka dig att hjälpa till. Du är så mycket bättre på att sy än jag.” 

Mutti log. ”Du övade alltid hellre på pianot.” 

”Jag vet. Kanske borde jag ha lyssnat på dig.” Om hon inte hade varit så uppslukad av musiken skulle hon inte ha gått på konservatoriet överhuvudtaget. Hon fick en klump i magen när hon tänkte på det och drog ett lugnande andetag. Tyskarna var skoningslösa råskinn. Miriam måste skyddas till varje pris. Hon tog sin mors hand. ”Får jag utnyttja dig medan du är här? Vi skulle kunna tänka framåt och sy Miriams kläder till nästa år. I så fall har hon tillräckligt ifall tygerna tar slut i butikerna.” 

Muttis trötta ögon blev lite piggare. ”Vilken god idé. Jag har plagg som jag inte behöver längre. Det var faktiskt fånigt att jag tog så mycket med mig. Jag kan klippa till några och anpassa dem efter Miriam. Det borde bli mycket billigare.” 

[…] 

Josef skulle bli imponerad av hennes sparsamhet. Hon kunde säga att de behövde pengarna till Miriam. Det var ingen lögn, även om han skulle tro att det handlade om kläder och leksaker, inte dotterns försörjning under hennes vistelse i England. Hon hade inte vetat om hon skulle berätta för Josef om sina planer för Miriam. Hans arbete på institutet gjorde honom blind – han var övertygad om att hon var utom fara i Prag. Om han kände till hennes brutala erfarenhet av tyskar skulle han kanske bli övertygad, men i så fall måste hon avslöja sin hemlighet. Och det kunde hon inte göra.