Italien, hösten 1918. Första världskriget är äntligen över, men priset har varit högt. Hundratusentals italienare har stupat eller sårats, statens fi nanser är körda i botten och kravaller rasar på gatorna. En stor generation unga män, märkta av kriget och med osäkra framtidsutsikter, kräver radikala förändringar. En karismatisk ung tidningsredaktör, Benito Mussolini, läser av de tumultartade tiderna bättre än någon annan. Ur hans nätverk av föreningar för krigsveteraner växer det fram en ny, våldsam rörelse och ideologi: fascismen.
Italienkännaren Eskil Fagerström skildrar en dramatisk tid utifrån tre historiska personers perspektiv: den revanschistiske outsidern Roberto Farinacci, den högutbildade konstkännaren Margherita Sarfatti och det intellektuella underbarnet Piero Gobetti. Var och en upplever de fascismens framväxt sett från händelsernas centrum, men på olika sätt. Utifrån deras öden tecknas en sammansatt bild av övergången från demokrati till diktatur. Med hot, våld och list tvingar fascisterna till sig makten i Italien. Det är en berättelse som ger eko ända in i vår egen tid.
Men priset har varit högt. Hundratusentals italienare har stupat, ytterligare lika många har fått skador för livet. Samhällsekonomin är slagen i spillror.
En stor ung generation kräver nu radikala förändringar i samhället. På ena sidan står socialisterna, som snabbt vuxit i styrka genom Italiens omvandling till industrisamhälle. Deras mål är tydligt: En revolution likt den som året innan genomfördes i Ryssland.
På andra sidan står en grupp missnöjda krigsveteraner och nationalister. De kallar sig fascister och är rasande på utgången i kriget – och framför allt på att Italiens krav på landområden i öst och norr inte tillgodosetts och att soldaternas insatser inte värderas tillräckligt högt. Skulden för vad de kallar ”den stympade segern” lägger de på landets etablerade politiska eliter och på socialisterna, som varit emot kriget.
Fascismens födelse skildrar hur fascisterna under sin karismatiske och hänsynslöse ledare Benito Mussolini med propaganda, knölpåkar, handgranater och pistoler systematiskt krossar den italienska arbetarrörelsen. På samma gång lyckas de övertyga samhällets eliter – armén, kungahuset, storföretagen och kyrkan – om att just de är de enda som kan bringa ordning i landet.
Boken följer tre historiska personer som alla befinner sig i händelsernas centrum under denna tid. Av de tre sluter två helhjärtat upp bakom Benito Mussolini och fascismen.
Den förste, Roberto Farinacci, gör det i egenskap av revanschistisk outsider, en ung man utan skrupler, på jakt efter makt. Under de år som skildras i boken utgör han rörelsens radikala högerflygel, den som vägrar kompromissa och ser lösningen på alla problem i mer terror och våld.
Den andra, Margherita Sarfatti, ser även hon fascismen – och då genom sin personliga relation till Benito Mussolini – som en väg till inflytande. Hon är en högt utbildad konstkännare och skribent, har utmärkta internationella kontakter, talar fem språk och äger dessutom en betydande personlig förmögenhet. Ändå vill hon ha mer; hon vill diktera riktlinjerna för en pånyttfödelse av Italiens kultur och ser sin allians med Mussolini som vägen dit.
Den tredje huvudpersonen är journalisten, redaktören och förläggaren Piero Gobetti. Han är 1920-talets intellektuella underbarn i Italien; en supernova av kreativitet och analytisk förmåga som blossar upp, lyser klart några år och slocknar hastigt när han dör i Paris 1926, bara 24 år gammal. För Gobetti är fascismen ett koncentrat av allt som var fel och ofullkomligt i staten Italien. Denna grundsyn leder honom till en konsekvent antifascism, en övertygelse som inte ruckades en millimeter trots flera års förföljelse.
Boken avslutas år 1926. Då är fascismens grepp om Italien nästan fullständigt och den första totalitära staten ett faktum.
Berättelsen om Italien under dessa år formar sig också till en lärdom för vår tid – eller varje tid då fascistiska strömningar dyker upp i samhället. Genom att förstå de förutsättningar och de mekanismer som födde 1900-talets värsta ideologi kan läsaren också bättre förstå sin egen samtid.
