Artiklar, Boktips

Voltaire träffar Fredrik den store

Voltaire & Fredrik den Store
Schloss Moyland, september 1740.
Det var som om det hade gått troll i det. I fyra år hade han väntat på en chans att träffa sin idol, i fyra år hade den tyranniske fadern hindrat honom att resa som han ville. Nu hade fadern äntligen dött och han hade givit sig ut på sin noga planerade färd: först till Bayreuth för ett kort besök hos systern Wilhelmine, därefter en blixtvisit i Frankfurt, sedan till franska Strasbourg och nu till Kleve, den allra västligaste staden i riket. Härifrån hade han tänkt resa till Bryssel för att äntligen träffa filosofen Voltaire.

Och så blev han sjuk. Liggande i sängen med feber tvingades han den 6 september skriva och lämna återbud:

Medge att jag är förföljd av otur; nu när jag äntligen kan förfoga över min egen person, när ingenting skulle kunna hindra mig från att träffa er, blandar sig denna feber i spelet med den tydliga avsikten att stoppa mig.

Vilket brev i ordningen var detta? Säkert hade de redan utväxlat ett par hundra. Den bevarade korrespondensen mellan Fredrik II och Voltaire omfattar mer än åttahundra brev.

Fredrik hade börjat. Som tjugofyraårig kronprins av Preussen, frihetstörstande son till en ovanligt tyrannisk monark, nybliven ägare till Schloss Rheinsberg utanför Berlin där han i praktiken var underkastad faderns reglemente, satte sig Fredrik den 8 augusti 1736 för att skriva till den författare vars pjäser han hade läst, vars böcker han hade i sitt bibliotek och vars porträtt han nyss hängt upp på väggen i slottet: ”Monsieur, även om jag inte har nöjet att känna er personligen är ni mig väl bekant genom era verk”, började han.

Därpå fyllde prinsen ark efter ark med lovsånger: Aldrig förr hade en diktare framfört metafysiska tankar med en så rytmisk schwung som Voltaire. Vilken tankeskärpa! Och vilken skönhet i språket! Henriade var förtrollande, César storartad, Alzire en perfekt framställning av konfliken mellan europén och vilden. Hade Voltaire skrivit något outgivet? Skulle det i så fall gå att få läsa det?

Även om ödet inte har givit mig något av ert geni så kan jag åtminstone hoppas att en dag få träffa den man, som jag så länge har beundrat på avstånd, och med stämman hos den som i likhet med er följer sanningens låga och har vigt sitt liv åt det allmännas bästa, få försäkra att jag är er allra mest hängivne vän.

Svaret från Voltaire damp ner i Rheinsberg en dryg månad senare och gick i samma stil.

”Monseigneur, man måste vara gjord av sten för att inte bli djupt rörd av ett sådant brev som det Ers Kunglig Höghet skrev till mig”, inledde författaren, och berättade sedan hur mycket gott han redan hört om den preussiske tronföljarens framstegsvänliga idéer och stora kulturella intresse.

Den berömda drottning Kristina lämnade sitt land för att söka upp Konsten; regera ni, Monseigneur, och Konsten kommer att söka upp er.

De skrev till varandra så ofta de hann. Långa brev fyllda av uppskattning och av kommentarer till tidens stora politiska och kulturella händelser. Tysken delade helt den arton år äldre fransmannens dröm om ett samhälle som styrdes av förnuft, tolerans och rättssäkerhet, förvissad om att dessa höga värden inte kunde lämnas i den ”obildade massans våld” utan måste vårdas av en klok, upplyst och mäktig härskare. En sådan tänkte Fredrik bli.

Den 31 maj 1740 besteg han tronen. Samma dag förbjöd han tortyr i sitt rike. En vecka senare skrev han till Voltaire att han hoppades få träffa denne innan året var slut. Och den 11 september, äntligen feberfri, kunde kungen av Preussen till sist bjuda Voltaire den stora famnen.

De träffades på slottet Moyland, en liten borg utanför Kleve som Fredriks farfar hade köpt för att använda som kärleksnäste. Nu skulle den förvandlas till ”sanningsfabrik” bestämde de två brevvännerna.

Det är en ödets ironi att vi vet mycket mer om Fredriks och Voltaires vänskap under de tider de inte träffades eftersom det var då de skrev till varandra. Tack vare deras rapporter till andra vänner vet vi ändå att det första mötet blev lyckat.

”Han har en Ciceros elokvens, en Plinius behagfulla sätt, en Agrippas vishet. Hans ande arbetar oavbrutet, varje bläckdroppe ur hans penna är en projektil av esprit”, skrev Fredrik II till en vän efteråt.

”Jag vet inte om det någonsin har funnits en större konung, i varje fall ingen mer älskvärd människa”, skrev Voltaire till en av sina vänner.

De skildes med ett ömsesidigt löfte att ses igen. När Voltaire hösten 1740 besökte Berlin mottogs han ”som en Messias” vid Fredriks hov.

Totalt skulle de två vännerna träffas fem gånger, däri inräknat de tre år (1750–1753) som filosofen tillbringade vid hovet i Berlin och Potsdam. Vänskapen och brevväxlingen skulle vara ända till Voltaires död 1778.

Läs mer om Fredrik II, ”den store” här!

»Underhållande och flyhänt skriven … Mötena i Daniel Rydéns bok sträcker sig över stora delar av västerlandets historia, från Cleopatras möte med Ceasar för mer än två tusen år sedan, till Julian Assange sammanträffande med Daniel Domscheit-Berg, på en mässa i Berlin år 2007.« Sveriges Radio P1

Vad hade hänt om om inte Björn och Benny träffats på vägen vid Ålleberg? Hade det blivit någon revoultion om inte Ernesto Guevara hamnat på samma fest som Fidel Castro? Och vad hände när Simone de Beauvoir äntligen fick plugga med grabbarna?

Efter succén med 101 historiska misstag är Daniel Rydén tillbaka med en bok om historiska möten. I 101 historiska möten trängs politiker med popstjärnor, agitatorer med astronauter, kärlekspar med idrottare. Alla har de med sina möten förändrat vår värld, eller åtminstone puffat den ett litet stycke i en eller annan riktning.

Relaterade blogginlägg