Artiklar, Boktips

Varulvar i folktro och tradition

Varulvar
Liksom vampyrhistorierna är varulvshistorierna spridda över en stor del av världen.

Om vi studerar äldre folktro finner vi lika många bevarade varulvsberättelser som vampyrberättelser. I dessa historier är det vanligt att varulven lever ett normalt familjeliv. Under ytan ligger dock en vargnatur och lurar. Den gör att varulven ibland känner en obetvinglig drift att ge sig iväg för att riva får eller människor ute i markerna och yla i bergen. Intet ont anande familjer kan leva med en varulv i flera år utan att förstå det.

Varulv betyder ordagrant människovarg. Förledet var– är ett urgermanskt ord för människa och ulv betyder varg. Alla som skiftade hamn blev emellertid inte vargar. Vissa blev björnar. Björnförvandlingar är framför allt kända från norra Europa, bland annat från Sverige. I Rumänien finns berättelser om vargrisar, varhundar och varhästar. Även döda ting kunde komma ifråga. Häxor antogs kunna förvandla sig till hjul och i denna form rulla fram genom en by.

Självklart fanns det en stor misstro mot vardjur eller varföremål. De förknippades med skadlig magi eller kontakt med djävulen. Det var därför viktigt att avslöja sådana djur och föremål. Ett sätt var att skada det. När vardjuret sedan återtog sin mänskliga form, vilket det måste göra förr eller senare, följde skadan med. Ett välplacerat sår kunde avslöja vilken människa som hade egenskapen att förvandla sig. Många av de bevarade historierna handlar om sådana avslöjanden.

När man hade fått tag på varulven och avslöjat den måste den oskadliggöras. En härjande varulv kunde fångas och jagas på samma sätt som man fångade och jagade vargar, genom fällor eller beväpnade uppbåd.

Varulvar sades även återgå till mänsklig gestalt under vissa omständigheter.

Således kunde en varulv som lyckades uppfostra en gosse till man slippa ur varulvsförbannelsen. Ett annat sätt att bli av med varulven var att tilltala den med dess människonamn, vilket troddes bryta förtrollningen. Dessa två tillvägagångssätt saknar stöd i äldre källmaterial och kan tidigast beläggas på 1800-talet. Detsamma gäller bruket av silverkulor för att döda varulvar. De äldsta hänvisningarna till denna metod är från 1700-talets slut, och där anges att silverkulorna måste tillverkas på ett altare, annars är de lika verkningslösa som vanlig ammunition. I de flesta historier räcker vanliga kulor för att döda varulvar, men det silver som i dagens populärkultur antas kunna döda vampyrer kan alltså spåras till 1700-talsmetoder för varulvsjakt. I traditionell vampyrtro har silvret inte haft någon funktion.

I vissa delar av Östersjöregionen brändes misstänkta varulvar på bål, precis som häxor. I Livland ersatte varulvsprocesser de häxprocesser som man hade på andra platser i Europa.

Utförliga nordiska berättelser om hamnskiftare är av yngre datum än på andra håll. Olaus Magnus påstod vid mitten av 1500-talet att Sverige saknade varulvar. Sådana varelser fanns mest på andra sidan Östersjön. Stora samlingar baltiska varulvsflockar möttes i juletid, drack öl och festade, enligt Olaus Magnus. De gamla nordiska historierna handlade oftare om björnar än om vargar. Den danska kulturhistorikern Troels Fredrik Lund ansåg sig ha belägg för tro på björnförvandlingar sedan 1500-talet. Varelserna kallades ”hamnlöpare”.

I Dracula: Myt och verklighet tar Katarina Harrison Lindbergh med läsaren på en vindlande resa, med avstamp i 1400-talsfursten Vlad III:s öde och de skrönor som berättades om honom efter hans död.

När skrönorna så småningom blandades med europeisk folktro och folktron blev föremål för skönlitterär gestaltning började vår tids myter om den blodsugande vampyren att ta form. Det är en fascinerande, blodig och rafflande skildring om myt och verklighet kring greve Dracula.

Läs mer om varulvar och vampyrer i folktron!

Dracula

149,00 kr

Relaterade blogginlägg