Artiklar, Boktips

Varför sjönk Vasaskeppet?

Vasaskeppet, 1961
Han hade redan förlorat ett krig mot Danmark och tänkte inte förlora ett till. Så när hans spioner återvände från Nakskov och berättade att skeppsbyggmästaren David Sinclair tänkte utrusta det danska örlogsfartyget Stora Sophia med två fulla batteridäck, tvekade inte Gustav Adolf. Han sände bud hem till Stockholm och gav sin egen byggmästare Hendrick Hybertszoon samma order: bygg  Vasaskeppet som en dubbeldäckare.

Eftersom ingen tycks ha upplyst Sveriges konung om det okloka i detta gick det som det gick med Vasa, fartyget som var tänkt att vinna alla sjöslag.

Beställningen hade skrivits den 17 januari 1625. Efter ett års sökande efter lämpligt virke i de kungliga ekskogarna var holländaren Hybertszoon redo att sträcka Vasas köl på Skeppsgården i Stockholm. Därefter gick bygget raskt och det blivande Vasaskeppets skrov var i princip färdigt när den kungliga ordern om ett extra batteridäck anlände.

En extra våning fullt utrustad med tunga 24-pundiga kanoner skulle göra Vasaskeppet betydligt högre och rankare. För att stabilisera skeppet hade krävts ett större och bredare skrov. Det extradäck som kungen hade beställt måste byggas på ett skrov som var alldeles för litet. Kanske misstänkte någon redan nu att det nya Vasaskeppet skulle bli övertungt och instabilt. ”Om Hans Kunglig Majestät ändå vore hemma!” hördes amiralen Klas Flemingutbrista, men Gustav II Adolf var på fälttåg i Preussen och hade
händerna fulla.

Den 10 augusti 1628 var Vasa färdig för sin jungfruresa. Den är väl dokumenterad. Så här skrev riksrådet Abraham Brahe i sin dagbok om vad som hände när Vasaskeppet, ackompanjerat av fanfarer och saluter, hade bogserats ut ur Stockholms hamn och matroserna hissade segel utanför Beckholmen:

10 (augusti) Effter middag klåcken emellann 4 och 5 kulseglede och Sanck dett Stoora Nya skeppett wasen med 80 halffue kartouwer på skepleden hartt wed dannewicken så att intett war mere oppe vtur watnett ahnn den öffuerste mersen på Store masten.

Vi vet inte hur många av de ungefär hundratrettio besättningsmännen som räddades. Arton skelett hittades på Vasa vid bärgningen 1961. Säkert drunknade betydligt fler när de slungades i vattnet. Den danske ambassadören Erik Krabbe berättade i sin rapport hem till Köpenhamn att ”över ett halvt hundra personer” hade drunknat.

Redan dagen efter förlisningen inledde riksrådet sina förhör för att få reda på hur i all världen detta hade kunnat hända. Den utlösande orsaken var inte att ta fel på. Alla som hade bevittnat dramat från kajen hade sett hur en plötslig vindil hade fyllt Vasas segel och fått henne att kantra, hur vattnet forsat in genom de öppna kanonportarna och fartyget förbluffande snabbt försvunnit under ytan.

Men ingen kunde påstå att den ödesdigra vinden hade varit särskilt kraftig. I slutet av 1970-talet räknade några studenter vid Tekniska högskolan i Stockholm ut att Vasa, med de segel hon hade uppe, skulle ha kantrat redan vid fyra sekundmeters vind – frisk bris på sjömansspråk.

”När skeppet inte tålde dessa segel i sådant stilla väder, hur skulle det då tåla hårt väder med alla de andra seglen uppe?” sa skepparen Jöran Matsson vid förhöret efter förlisningen. Hans ord möttes med en pinsam tystnad, för det hade redan framkommit att det var på kungens order som det andra batteridäcket hade tillkommit. Varje antydan om att fartyget i grunden var felbyggt skulle kunna tolkas som en anklagelse mot Majestätet. Till slut enades man om att olyckan berodde på att Vasa inte hade haft tillräckligt med barlast, vilket hade minskat hennes stabilitet.

Allt tyder dock på att det avgörande misstaget var kungens eget. Han som till varje pris ville ha en dubbeldäckare och inte tålde att bli motsagd. Om Gustav Adolf verkligen blev motsagd i denna fråga vet vi förstås inte säkert, och inte ens riksrådet hade kunnat få klarhet i hur skeppsbyggaren reagerade på kungens order, den sjuklige Hendrick Hybertszoon avled i slutet av maj 1627 och fick aldrig se sin skapelse färdig.

Sjutton dagar efter olyckan nådde riksrådets rapport Gustav II Adolf. Kungen slog snabbt fast att det inte hade varit något fel på fartyget utan att katastrofen inträffat ”tvivel förutan igenom deras oförstånd och oaktsamhet som det regera skulle”.

Den förklaringen passar nog bättre på Vasaskeppets förebild Stora Sophia, som 1645 seglade på en klippa i Göteborgs skärgård och sjönk.

Ingen i folksamlingen tror sina ögon. Det storslagna fartyg som under fanfarer och hurrarop stolt stävat ut från Skeppsbrons kaj kantrar och försvinner i djupet på några få minuter. Ombord på skeppet Vasa kämpar sjömän och passagerare förtvivlat för sina liv. Många klarar sig, andra inte. Det är den 10 augusti 1628 och Gustav II Adolf har just mist kronjuvelen i sin kungliga flotta.

Hur kunde det ske att kungens största och starkaste krigsskepp bara försvann? Kort efter förlisningen började man söka förklaringar, men trots att det snart gått 400 år är många frågor alltjämt obesvarade. Klart står dock att Vasa, sedan hon bärgades 1959-61, kunnat lära oss åtskilligt om såväl 1600-talets samhälle som tidens skeppsbyggarkonst.

Med känsla för både det dramatiska och det tankeväckande ger författaren Tomas Blom berättelsen om Vasaskeppets färd – från praktfiasko till ovärderlig historieskatt.

Relaterade blogginlägg