Artiklar, Boktips, Historiska händelser

Stockholms blodbad: Den nordiska unionens undergång

Stockholms blodbad
Det är den 8 november år 1520. På Stortorget, framför Stockholms rådhus (idag Börshuset, mitt i Gamla stan), har en avrättningsplats gjorts redo. En grupp bödlar står beredda med dragna svärd, omgivna av soldater med långa lansar. Den händelse som kommer att gå till historien som Stockholms blodbad är på väg att inledas.

Det hela är kulmen på många år av politiska intriger och öppna krigshandlingar. Ända sedan Kalmarunionen grundades av drottning Margareta drygt 120 år tidigare har en dragkamp pågått mellan Stockholm och Köpenhamn. Formellt har regenten i Danmark varit unionens överhuvud, men konflikter har hela tiden uppstått. Svenska stormän har protesterat mot vad man kallar danskt förtryck och bönderna har klagat på höga skatter och hårt styre. Upproren har följt på varandra. Gång på gång har en armé fått skickas upp till Sverige för att försöka försvara unionen och den danska makten.

Kristian II har nu tvingats göra på samma sätt. Han har utsetts till svensk kung en gång tidigare, för bra många år sedan. Men starka krafter i Sverige, ledda av det så kallade Sturepartiet som är en maktsfär kring den inflytelserika Stureätten, har i praktiken gjort landet självständigt. Därför har ännu ett krig visat sig nödvändigt. Våren 1520 inleddes en belägring av Stockholm efter att Kristian samlat ihop en rejäl och mycket kostsam armé.

Till sist gav de svenska stormännen upp, men först efter att ha fått ett formellt löfte av den danske kungen om att de inte på något sätt skulle ställas till svars för vad som hänt under upproret. Amnestin lugnade dem och en överdådig fest tog sin början, där Kristian skulle krönas till Sveriges rättmätige konung. Alla landets stora adelsfamiljer hade kallats till Stockholm för att vara med i firandet. Enligt vad källorna säger var stämningen god; Kristian själv behandlade sina tidigare fiender med stor vänlighet.

Åtminstone fram till middagstid den 7 november. Då, när de fina gästerna var samlade i Stockholms slott, stängdes portarna med ett dån. Kungen tog plats på sin tron och gav ordet till Gustav Trolle, Sveriges ärkebiskop, som hela tiden tagit kungens parti och som därför hade angripits av Stureättens män. Nu anklagade Trolle ett stort antal namngivna personer – däribland biskop Vincent, men även en viss Gustav Erikssons far – för att genom att anfalla honom ha begått brott mot kyrkan, vilket gjorde dem till kättare. För sådant hjälpte ingen kunglig benådning och därför skulle de alla straffas.

I efterhand har det skrivits hyllmeter om denna händelse. Det har diskuterats fram och tillbaka om vem som egentligen låg bakom anklagelserna. Var det kung Kristians egen idé eller lät han sig övertalas av någon annan – som den hämndlystne Gustav Trolle? Idag tycks de flesta vara överens om att det mest uppenbara också är det sanna – det är klart att det var den danske kungen som låg bakom det som nu skedde.

Kristian II ville helt enkelt en gång för alla göra sig av med allt motstånd, så att de ständiga upproren skulle få ett slut. Under de kommande veckorna och månaderna avrättades också andra tänkbara fiender till den danske kungen runt om i landet, även i den östra delen av riket (alltså dagens Finland), efter mer eller mindre krystade anklagelser.

Men först ut var alltså Stockholm.

Avrättningarna på Stortorget, inför en allt mer förfärad folkmassa, inleddes med biskopen från Strängnäs, Matthias Gregersson. Av oklar anledning ska bödlarna ha lagt hans avhuggna huvud mellan hans ben när dådet var uträttat.

Sedan var det biskop Vincents tur. Han ägnade sina sista ord åt att med hög röst anklaga kung Kristian för att ha handlat med lögn och förräderi, och hävdade att Gud skulle komma att straffa kungen för denna orätt. Det gjorde inte saken bättre. Snart skildes biskop Vincents huvud från kroppen.

Därefter fördes resten av de anklagade ut och avrättades, i tur och ordning efter sin status. De finaste dödades först, de enklare fick vänta i ledet. De riktigt ädla halshöggs med svärd, vilket ansågs värdigt och även garanterade en snabb död. De enklare hängdes, möjligen kombinerat med ännu värre metoder, som kvartering – att kroppen höggs i bitar med yxa.

Stockholms blodbad var verkligen ett blodbad. Enligt vittnet Olaus Petri rann blod blandat med vatten och träck i rännstenarna över torget, samtidigt som de mest hjärtskärande scener utspelade sig.

För när de fina herrarna väl var avrättade vände man sig även mot andra som ansågs ha stått för nära Stureätten. Kristians bödlar gav sig ut i staden och grep folk där de stod, och förde dem till avrättningsplatsen. En barberare vid namn Lambert ska ha stått och rakat en kund när knektarna släpade bort honom till Stortorget. En annan man, Lasse Hass, sägs ha börjat gråta när han såg blodbadet, vilket räckte för att man skulle dra in honom i ledet och döda honom med. Åtminstone 82 personer greps och avrättades, kanske ännu fler.

Sedan plundrades de dödas egendomar, och diverse övergrepp begicks mot deras familjer. De avlidnas kroppar fick ligga och ruttna på torget i några dagar, innan de brändes på ett stort bål på Södermalm. Där brändes även kvarlevorna efter Sten Sture den yngre, som dött ett halvår tidigare, men vars förruttnade kropp danskarna påstås ha grävt upp bara för att kunna skända den ytterligare en gång.

Stockholms blodbad var onekligen en extraordinär händelse. Ett så omfattande politiskt mord var sällsynt även under denna i övrigt så våldsbenägna tid, och det hela väckte inte så lite uppmärksamhet runt om i Europa.

Men effekten av massakern blev motsatsen till vad den danske kungen hade tänkt sig. För några av Sturepartiets ledare kom trots allt undan blodbadet, däribland den unge Gustav Vasa. Vasa använde senare massakern på Stortorget, där hans far var en av de dödade, som huvudnummer i sin antidanska propaganda. Egentligen brydde sig nog de flesta utanför den direkt berörda kretsen inte särskilt mycket om just Stockholms blodbad. Missnöjet med Kristian kom sig snarare av klassiker som höjda skatter och hårda fogdar, samt en nyhet, nämligen att den danske kungen försökte införa ett allmänt vapenförbud, vilket gjorde bönderna tokiga – hur skulle de då kunna försvara sina intressen?

I vilket fall följde ännu ett av de där upproren. Den här gången slutade det med fullständig dansk förlust. Bara tre år senare kröntes Gustav Vasa till kung av Sverige; Kalmarunionen var begravd en gång för alla och något som liknar det moderna Sverige var på väg att skapas.

»Intressant, roligt och upplysande i en skön mix av det välkända och det mindre kända, storpolitik och vardagshändelser. Storslaget!« Mattias Göransson, chefredaktör, magasinet Filter

Hur gick det egentligen till när Djingis Khan föll av sin häst och dog, när Marie Antoinette förberedde sig inför sin avrättning, eller då den första månlandningen bara var sekunder från att sluta i katastrof?

Boken 101 historiska händelser är del av Historiska Medias populära 101-serie. Precis som de andra böckerna i serien är den full med överraskande och tankeväckande texter om enskilda händelser. Samtidigt fungerar boken som en underhållande och lärorik världshistoria i miniatyr.

101 historiska händelser är helt enkelt den utmärkta presentboken till gammal som ung, besserwisser som gröngöling!

Relaterade blogginlägg