Artiklar, Boktips, Historiska händelser

Startskottet för vikingatiden

Vikingatiden: bildsten från gotland föreställande skepp
I alla skildringar av vikingatiden intar en händelse vid den engelska nordöstkusten i slutet av 700-talet en nyckelställning. Här, i det anglosaxiska kungariket Northumbria, låg under tidig medeltid det blomstrande klostret Lindisfarne på Holy Island. Den 8 juni år 793 anlände hedniska främlingar och plundrade hela anläggningen. Detta är det officiella startskottet för vikingatiden.

Tillvägagångssättet är okänt. Den anglosaxiska krönikan nämner endast att plundringen ägde rum. Desto mer vältaligt berättar krönikören om hur folket hade varnats av järtecken, av virvelvindar, blixtar och av drakar som flög genom luften. Redan tidigare, en tid efter 786, hade nordbor i tre skepp slagit till vid Portland vid Engelska kanalen, där en lokal styresman fallit offer för deras våld. Kung Offa av Mercia hade år 792 uppmanat folket i Kent att stärka sina försvarsanläggningar inför hotet från havet, men ordern fick ingen större effekt.

Det var så det började. Inom kort attackerades också Skottland och Irland. Andra nordbor siktades vid kontinenten. Alcuin av York skrev om hedningar utanför Akvitaniens kust år 799, och frankerkungen Karl den store såg sig året därpå tvungen att organisera en flottstyrka.

Men det leder helt fel att skildra vikingatiden som en kontinuerlig följd av våldsdåd i västerled. Attackerna kom i vågor, och just 790-talets expeditioner ledde inte till några varaktiga framgångar. Både frankerna och anglosaxarna kunde bita ifrån sig. De härfärder som nationalromantikerna på 1800-talet inspirerades av ägde rum först några decennier senare, när fienden försvagats.

Vikingatiden: Daner landstiger i England år 866Det dröjde till 830- och 840-talen innan omfattande plundringståg riktades mot dåtidens västeuropeiska stormakt, de karolingiska frankernas imperium. Att attackerna kom just då var ingen slump. Kungarna och hövdingarna i Danmark hade stått i nära kontakt med frankerna ända sedan tiden kring 800, då Karl den store lade under sig Nordtyskland. De kände till fejderna mellan kejsar Ludvig ”den fromme”, Karl den stores son, och dennes söner Lothar, Karl och Ludvig. Frankernas svaghet lockade härjarna söderut, i första hand mot rika centralorter i nuvarande Nordtyskland och Nederländerna. Mellan 834 och 837 plundrades den rika köpstaden Dorestad söder om Utrecht upprepade gånger.

Omkring 911 nådde vikingarna sin största framgång i nuvarande Frankrike. Den västfrankiske kungen Karl avträdde området vid Seines mynning till nordbon Rollo. Dennes ättlingar utökade sina besittningar och byggde under påföljande decennier upp hertigdömet Normandie, ”Nordmännens land”, en regional stormakt som kom att spela en viktig roll i medeltida historia. När vikingarnas inflytande var som störst under 900-talets första hälft kontrollerade nordiska härskare även Bretagne

De stora vikingatågen mot England inleddes på 830-talet och blev alltmer omfattande under 850-talet. Vintern 850–851 övervintrade nordborna första gången på Isle of Thanet i söder. År 865 anlände en ovanligt stor här till England, och de år som följde blev blodiga. Både i riket Northumbria i norr och i East Anglia dödades anglosaxiska kungar och ersattes av skandinaviska härskare. Hela det erövrade området kom senare att refereras till som Danelagen (”där dansk lag gällde”). I söder stoppades framryckningen av Alfred den store, kung av Wessex, i slaget vid Edington år 878. Alfred lät bygga nya befästningar och slog resolut tillbaka de förnyade attacker som ägde rum på 890-talet. Hans ättlingar erövrade steg för steg Danelagen under 900-talets första hälft.

Men sedan tog räderna en lång paus. Under huvuddelen av 900-talet tycks det ha varit ganska lugnt. Det dröjde till 990-talet innan nordborna än en gång sökte sig till de brittiska öarna i större skaror.

Framför allt riktades dessa attacker mot England. Nu var flottorna större och bättre organiserade än tidigare. Engelsmännen mutade först bort dem med tribut, så kallad gafol: 10 000 pund år 991, 16 000 pund 994, 24 000 pund 1002, 36 000 pund 1007 och 48 000 pund 1012. För att kunna försörja egna nordiska legosoldater introducerade den anglosaxiske kungen Ethelred II en ny skatt, heregeld (”här-gäld”) år 1012; denna skatt blev senare känd som danagäld. Som exempel på en nordbo som bevisligen profiterade på detta kan nämnas upplänningen Ulf i Borresta, som var med och tog tribut eller gäld vid tre tillfällen.

Till slut utvecklades vikingatågen till regelrätta erövringskrig. Den danske härskaren Sven Tveskägg erkändes 1013 som engelsk kung. Han avled redan i februari påföljande år, men sonen Knut återtog riket 1016. Danska kungar härskade därefter över England till 1042.

Vikingatiden är den nordiska historiens kanske mest mytomspunna tidsepoker.

Den ligger på gränsen mellan förhistorisk och historisk tid och är därför samtidigt både svårfångad och fantasieggande. Men vilka var människorna som levde då, och hur såg deras värld egentligen ut?

Med sedvanlig berättarglädje skriver Dick Harrison om vikingatidens början och slut, om var begreppet ”vikingar” kommer ifrån, om resor i österled och i västerled, om vikingatidens hövdingar och om dess handelsmän. Men också som betydande städer och nya kolonier, och om nya upptäckter. Här finns också berättelsen som när de tre nordiska rikena antar sina första fastare former.