Artiklar, Boktips

Sovjetledarna tömmer Aralsjön

Aralsjön - skeppsvrak

Det var en gång en pojke som hette Jalkasbai. Han bodde i den lilla fiskebyn Dzhambul, vid en sjö som var så stor att ingen riktigt visste vad som fanns på andra sidan: fyrtio mil på längden och trettio på bredden. I hela världen fanns det bara tre sjöar som var större. Jalkasbai fick ofta följa med sin pappa ut och fiska. De fångade stör, asp, barb, karp och abborre.

”En dag ska du bli fiskare som jag”, sa fadern.

Sjön hette Aral. Det betyder ö. Någon hade räknat till 1 534 öar i detta väldiga innanhav. Fyra miljoner människor bodde runt dess stränder. Tiotusentals av dem var fiskare eller arbetade på någon av de stora fiskkonservfabrikerna. År 1957 fångades 48 000 ton fisk i Aralsjön, som mest kom en sjättedel av all fisk i hela Sovjetunionen härifrån.

En morgon lade Jalkasbai plötsligt märke till något som han inte tänkt på förut. Stranden vid Dzhambul hade blivit bredare, de måste gå längre innan de kom ut till vattenbrynet och pappas båt. Sjön sjunker, förklarade hans far. Den har sjunkit två decimeter i år och den sjönk lika mycket i fjol.

”Varför sjunker sjön?” undrade pojken.

”För att det inte kommer något vatten i floderna längre”, svarade hans far. ”De har stängt av dem.”

”Vem har bestämt det?” frågade Jalkasbai.

Fadern visste inte säkert och vi vet heller inte exakt vem som kom på det. Men redan 1918, bara några månader efter att de hade störtat den siste ryske kejsaren, bestämde de nya makthavarna i Moskva att deras imperium skulle bli självförsörjande på bomull.

I detta kommunistiska rike, som kallades Sovjetunionen, styrdes all verksamhet av centrala beslut och storskaliga planer. Enligt en princip som kallades regional specialisering bestämde man att bomullen skulle produceras i Centralasien.

Bomull kräver mängder av vatten, det planerade odlingsområdet i Uzbekistan bestod mest av öken. Men två stora floder flöt genom regionen och från dem skulle vattnet tas.

Syr Darja rann ut i Aralsjöns norra ände, i sovjetrepubliken Kazakstan. Amu Darja rann ut i den södra änden av sjön, i Uzbekistan. Det tog många år att gräva de kanaler som skulle leda flodernas vatten till de framtida bomullsfälten, och det mesta vattnet läckte ut ur kanalerna på vägen. Men i slutet av 1950-talet hade öknen börjat grönska, bomullen växte – och det fanns nästan inget vatten kvar i de båda floderna när de väl nådde fram till Aralsjön.

Det var 1960 som Jalkasbai märkte att sjön hade börjat sjunka. Alla andra märkte det naturligtvis också; detta var inget som skedde i tysthet för sovjetmyndigheterna var stolta över sitt bomullsprojekt. Den svenske författaren Jan Myrdal besökte området. I sin bok En revolutions övergångsår berättar han om sitt möte med vattenbyggnadsexperten Serafim Melnikov. Aralsjön sjunker, det blir katastrof om den utplånas, sa Myrdal. Men ingenjören bara skrattade. Nytt vatten skulle komma från annat håll:

”Vi vänder de sibiriska floderna, säger Melnikov och gör en svepande gest med höger hand. Vi vänder floderna helt enkelt. Vi kan lugnt använda allt vatten i Amu Darja och Syr Darja till bevattning. Det är inga problem numera. Inte för vår teknik. Kom igen om fem år skall ni få se.”

Det blev inget av drömmen att vända de sibiriska floderna. Fem år senare, när Jalkasbai blivit tonåring, sjönk Aralsjöns yta med nästan en halv meter varje år. Det gick inte att kalla Dzhambul en fiskeby längre. Vattnet hade försvunnit utom synhåll och fadern måste åka lastbil tillsammans med de andra fiskarna varje morgon för att komma till sin båt. Ytterligare tio år senare sjönk sjön med nästan en meter varje år och nu var det alldeles för långt att åka för att komma till vattnet. I den stora hamnstaden Aralsk torkade hamnbassängen ut och de fartyg som blivit kvar vid kajen låg som spökskepp. Mellan dem och vattnet låg till slut tolv mil uttorkad sjöbotten.

När 1990-talet inleddes hade Aralsjön förlorat åttio procent av sitt vatten, sextio procent av sin yta. Avdunstningen hade gjort sjön saltare, läckande bekämpningsmedel från bomullsfälten hade förgiftat dess vatten. All fisk var för längesedan borta, fyrtiotusen människor hade blivit av med sin försörjning. De bodde nu inte längre vid ett innanhav utan i kanten av en öken där saltmättade sandstormar förpestade luften. Ända borta i Tadzjikistan och Afghanistan märkte människor att snön smakade salt. I den uzbekiska provinsen Karakalpakien, som är stor som Sverige och gränsar till det som var Aralsjön, tredubblades förekomsten av levercancer, magcancer, hjärtsjukdomar och infektioner i andningsorganen. Barnadödligheten fördubblades, medellivslängden sjönk. Idag vet vi att torrläggningen av Aralsjön är en av världens största miljökatastrofer, ett misstag med förödande konsekvenser.

Inte för alla förstås. Omledningen av vattnet gjorde Sovjetunionen till en av de ledande bomullsproducenterna i världen. I kommunistpartiets politbyrå talade man om ”det vita guldet”, trots att priset varit högt. Bomullsodlingarna i Centralasien förbrukade tre fjärdedelar av allt vatten som det sovjetiska jordbruket gjorde av med.

Sovjetunionen föll sönder 1991 och de gamla sovjetrepublikerna blev självständiga stater. Bomullsproduktionen, som var ryggraden i Uzbekistans ekonomi, var alldeles för viktig för att man skulle avstå från den. Några planer på att släppa förbi Amu Darjas vatten till det som var södra Aralsjön finns inte.

Men i Kazakstan, dit norra delen av den gamla sjön hör, inleddes redan på 1990-talet ett försök att återskapa åtminstone denna del av Aral. Med pengar från internationella biståndsfonder började man bygga en tretton kilometer lång fördämning tvärs över det sund som skilde sjöns norra del från den södra. Jordbruket effektiviserades så att mer vatten i Syr Darja kunde rinna vidare till Aral. Kok-Aral-dammen stod klar 2003. Sedan dess stiger vattnet i norra Aralsjön stadigt. Sjön har nu ett maximalt djup på 42 meter och börjar långsamt återta sina gamla konturer. Från hamnen i Aralsk är det nu bara en dryg mil till vattnet.

Dzhambul ligger fortfarande flera timmars bilresa från vattenbrynet. Men när journalisten Natalia Antelava besökte byn häromåret var den gamle fiskarpojken Jalkasbai full av tillförsikt:

”Mina söner växte upp i en öken, men jag har gott hopp om att mina barnbarn en dag ska få chansen att följa sin gammelfarfar i spåren och bli fiskare.”

Läs mer i storsäljande boken 101 historiska misstag!

Journalisten Daniel Rydén berättar medryckande om misstag som förändrat hist­oriens gång. Kända och klassiska blundrar bland­as med okända och bortglömda missar. Det enda de har gemensamt är att de visar att det sällan blir som man tänkt sig. Det kan till och med bli bättre!

Spännande och medryckande, lättläst och enkelt berättar boken om människor, från tidernas begynnelse till våra dagar, som gjort det vi alla gör: misstag.

Relaterade blogginlägg