Artiklar, Historiska händelser

Slaget vid Lund: Nordens blodigaste drabbning

Slaget vid Lund

Texten är ett utdrag från...

Stormaktens undergång
Stäng

Stormaktens undergång

149,00 kr
I juni 1676 tågade en dansk-norsk armé in från Norge under ledning av Ulrik Fredrik Gyldenløve. Samtidigt landsteg en dansk armé vid skånska Råå, med målet att återta Skåne, Halland och Blekinge.

Under de tre år som följde var Skåne ett slagfält, med fruktansvärda följder för civilbefolkningen. Krigslyckan växlade ständigt. Till en början hade danskarna stora framgångar – de erövrade hela Skåne utom Malmö, medan svenskarna retirerade norrut, ända tills vinden vände i slaget vid Fyllebro utanför Halmstad. Därefter gick svenskarna till offensiv under den unge Karl XI:s egen ledning. Härarna möttes i slaget vid Lund den 4 december 1676.

Väl att märka var det inte alls självklart att drabbningen skulle äga rum. Flertalet erfarna fältherrar skulle ha valt att retirera istället för att riskera armén i ett vågspel. Beslutet att satsa allt på ett kort och utmana danskarna mitt på de skånska åkrarna var Karl XI:s eget, och hans personliga agerande var i hög grad avgörande för dess utgång. Jämfört med fadern Karl X Gustav och sonen Karl XII var Karl XI en medioker taktiker, men vid Lund bar chansningarna frukt. Det faktum att kungen mitt under drabbningen lämnade slagfältet för att förfölja en del av den danska armén var ett kardinalmisstag som kunde ha kostat svenskarna segern, men kungen återvände i tid för att vända ett hotande nederlag till militär triumf.

Slaget vid Lund räknas som det blodigaste som någonsin utkämpats på svensk mark, med upp till 50 procents förluster i människoliv – något som torde göra det till en av de värsta drabbningarna i världshistorien, om man utgår från antalet döda i proportion till antalet deltagande soldater.

Den danska armén, som även inkluderade nederländare, bestod av omkring 13 000 man, den svenska av omkring 8 000. Danskarna förlorade mellan 6 000 och 6 500 man i döda, vartill kom 2 000 tillfångatagna och mellan 500 och 1 000 sårade. Svenskarna miste mellan 2 500 och 3 000 döda samt mellan 2 000 och 2 500 sårade. Decemberkylan gjorde att begravningarna av de döda måste vänta länge, och när de till slut var möjliga tycks man ha lagt liken utan åtskillnad i massgravar på kyrkogårdarna norr om Lund. Följaktligen kan man träffa på mängder av lik när byggnadsarbeten utförs. Så skedde 1995, när en massgrav hittades vid Norra Nöbbelövs kyrka.

Slaget vid Lund avgjorde inte kriget. Under påföljande år fortsatte de svenska nederlagen till sjöss, och Karl XI var oförmögen att uppnå ett avgörande till lands, trots segern i slaget vid Landskrona den 14 juli 1677. Även i Västsverige, där konflikten brukar kallas Gyldenløvefejden, efter den norske ståthållaren Ulrik Fredrik Gyldenløve, böljade kriget fram och tillbaka och antog formen av ömsesidiga plundringar.

När det svenska imperiet stod på höjden av sin makt omkring år 1660 fanns egentligen bara en fråga på samtidens läppar: hur länge skulle stormakten bestå? Och olyckskorparna fick rätt. När Sverige styrdes av hjältekungarna Karl XI och Karl XII genomled det svenska stormaktsväldet en halvsekellång dödskamp.

Trots det saknades inte framgångar på slagfältet. Karl XI stärkte greppet om Skåne och hans son avvärjde illasinnade anfall från såväl Danmark som Ryssland och Sachsen-Polen. Först efter nio år av framgångsrika fälttåg skulle Karl XII:s krigslycka vända i det dramatiska nederlaget vid Poltava.

I Stormaktens undergång skildrar Dick Harrison hur Sverige förvandlades från en stormakt på den europeiska spelplanen till en småstat i dess periferi. Det är en historia om både krigiska segrar och nederlag, men också om storpolitik, ekonomisk utveckling och inte minst det höga pris som svenskarna tvingades betala i form av mänskligt lidande.

Relaterade blogginlägg