Artiklar, Boktips, Historiska händelser

Rosa Parks och bussbojkotten

Rosa Parks, med Martin Luther King i bakgrunden
Rosa McCauley var dotter till en snickare och en lärare i delstaten Alabama. Hon lärde sig tidigt att hävda sig. När hon var tio år berättade hon för sin mormor om en elak vit pojke: ”Han hotade att slå mig … Jag svarade med att plocka upp en tegelsten för att skydda mig.”

Hon gifte sig med en frisör och tog hans efternamn, Parks. Han var aktiv i medborgarrättsrörelsen. I likhet med honom kombinerade hon sitt arbete – som sömmerska – med flitigt engagemang i kampen för afroamerikanernas rättigheter.

Paret slog sig ned i Montgomery i Alabama, där Rosa Parks blev vald till sekreterare i lokalavdelningen av National Association for the Advancement of Colored People. En av hennes första uppgifter blev att syna ett våldtäktsfall: en 24-årig afroamerikansk kvinna hade blivit våldtagen av sju vita män i en stad i Alabama. Samma år, 1944, skrev Gunnar Myrdal att ”segregationen bildar ett mönster som vilar på sexualitet”. Samtidigt som Parks med stort mod påtalade att vita män rutinmässigt förgrep sig på afroamerikanska kvinnor utan att bli straffade byggde hon upp ett nätverk till stöd för de mer kända insatser hon senare skulle göra.

De afroamerikanska städare, kockar och hembiträden som utgjorde merparten av busspassagerarna i Montgomery blev också förnedrade av vita män – förare och poliser som förolämpade, misshandlade och ibland dödade dem. I staden fanns en regel som sa att om en enda vit passagerare saknade sittplats på en buss skulle en hel rad med fyra afroamerikaner resa sig och förbli stående – trots att tre platser då blev lediga.

1955 var lokala medborgarrättsaktivister redo att utmana den här regeln och letade efter den perfekta ”brottslingen”. Ett fåtal afroamerikaner hade struntat i regeln och blivit gripna, men de passade inte in i den schablonmässiga bilden av det oskyldiga offret. Ingen av dem var den rätta målsägaren för en så viktig fråga.

Rosa Parks buss

Bild ovan: Bussen som Rosa Parks åkte när hon vägrade ge en vit man sin sittplats.
Den finns idag på Henry Ford Museum i Michigan.

Den 1 december 1955 satt Rosa Parks i en buss på väg hem.

Hon skulle inte ha stigit på om hon hade sett att föraren var en känd plågoande som hade förnedrat henne flera år tidigare, men plötsligt stod han framför henne och krävde att hon skulle lämna sin plats till en vit man. När hon vägrade hotade han med att kalla på polis. ”Det får du gärna göra”, svarade hon värdigt.

Hon sattes i häkte, men släpptes mot borgen. Även om det inte hade ingått i hennes planer insåg de andra aktivisterna att hon var den perfekta ”brottslingen”: en oförvitlig kvinna både vad gällde karaktär och uppförande. ”Nu har de bråkat med fel person”, sa en av hennes meningsfränder om myndigheterna. Tanken var att få en federal domstol att ta upp hennes fall eftersom sådana var mindre rasistiska än Alabamas delstatsdomstolar.

Medborgarrättsaktivisterna planerade att bojkotta bussarna under en dag och det skulle ske en vecka senare, samtidigt som Parks skulle infinna sig i rätten. Vid ett möte där aktionen diskuterades talade flera afroamerikanska präster, bland annat en som var ny i staden: Martin Luther King. Rosa Parks presenterades för en entusiastisk åhörarskara, men blev inte ombedd att hålla något tal trots att hon var en erfaren talare. ”De gjorde henne till en kvinna hon inte var”, skriver historikern Danielle McGuire. ”Från och med nu hyllades Parks nästan som ett helgon för sin lågmälda värdighet, sitt vårdade uppträdande och sin medelklassmässiga känsla för det passande, hennes radikalism var som bortblåst …”

Bild ovan: Barack Obama på Rosa Parks-bussen.

Bojkotten inleddes och blev mer framgångsrik än förväntat. De flesta afroamerikanerna promenerade till sina arbeten, samåkte i bil eller tog en taxi vars afroamerikanska förare lät dem åka för samma summa som bussbiljetten kostade. Välbeställda vita kvinnor som inte kunde klara sig utan sina hembiträden hämtade dem med bil,  och polisen skrämde oavsiktligt bort passagerare genom att eskortera de nästan tomma bussarna på motorcykel. Snart hade aktivisterna skapat ett alternativt transportsystem med 32 hållplatser och 30 000 passagerare per dag.

Bojkotten fortgick i mer än ett år. Parks blev avskedad från sitt arbete som sömmerska på ett varuhus. Hon arbetade i stället som sömmerska i sitt hem, men reste ofta runt i landet och talade. Även hennes man fick sparken. Parks och hennes mamma hotades till livet per telefon och Martin Luther Kings bostad utsattes för bombattentat.

Parks fall prövades av USA:s högsta domstol, som slog fast att segregation på allmänna transportmedel stred mot konstitutionen. Rasisterna i Montgomery svarade med att i lönndom beskjuta bussarna där rasdiskriminering inte längre tilläts och ge sig på prästers bostäder. Parks flyttade inom kort med sin man till Detroit, där hon kom att ingå i en progressiv politikers stab.

King erinrade sig senare att han redan samma vecka som Rosa Parks greps sa till sig själv: ”Segern är redan vunnen … en seger oändligt mycket större än den som gällde situationen på bussarna … ett en gång skräckslaget folk har förvandlats.”

Vi känner alla till namn som Gandhi och Raoul Wallenberg. Men har du hört talas om Wesley Autrey, byggnadsarbetaren som en dag kastade sig framför tåget för att rädda en okänd mans liv? Eller journalisten och samhällskritikern Amira Hass, som flyttade från Israel till Västbanken för att rapportera om och dela de ockuperade palestiniernas vardag.

Vad har dessa människor gemensamt med franska flyktingsmugglare under andra världskriget och medborgarrättskämpar i amerikanska Södern? Alla har de valt att med det egna livet som insats ta ställning för det man anser är viktigt och rätt. Alla är de hjältar.

101 historiska hjältar är Ola Larsmos och Brian Palmers engagerade och dramatiska porträtt av etthundraen hjältar som kämpat för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter runtom i världen.

Relaterade blogginlägg