Artiklar, Boktips

Raoul Wallenberg kan ha räddat livet på 10 000 personer

Raoul Wallenberg

En gråkall morgon i november 1944. Deportationen av Budapestbor med judisk bakgrund pågår redan i vintergryningen på Jószefvarosstationen. Man hinner under ett dygn skicka iväg så många som 12 000 personer. Inne på stationsområdet har 400–500 fångar stått på samma fläck sedan igår, på en avgränsad grusplan full av människor, alla i väntan på att knuffas ombord på tågens godsvagnar för transporten mot dödslägret.

Så kommer en oxblodsfärgad bil långsamt körande genom morgondimman, en bil märkt med diplomatskyltar och svensk flagga. En man stiger ut och får hjälp att sätta upp ett bord invid bilen. Mannen vänder sig till de tyska och ungerska soldaterna och säger: ”Jag har blivit informerad om att det finns personer som står under svenskt beskydd bland dem ni står i begrepp att deportera.” Sedan vänder han sig mot gruppen av tysta fångar och ropar: ”Alla som har ett svenskt skyddspass ska samlas i grupp här, så att jag kan granska era papper.” En annan tjänsteman från svenska ambassaden går längs raden av vagnar och ropar på ungerska och tyska: ”Alla med ett svenskt skyddspass ska komma ut och visa upp det nu!”

Mannen bakom bordet är naturligtvis Raoul Wallenberg. Han är 32 år gammal och har skickats till Budapest på uppdrag av den amerikanska organisationen War Refugee Board, men med svenska diplomathandlingar. Hans uppdrag var från början helt klart: att rädda så många judiska flyktingar som möjligt.

Wallenberg nöjer sig inte med att sitta stilla bakom bordet och vänta utan reser sig och går också han längs raden av järnvägsvagnar och ropar: ”Alla med svenska skyddspass, kom ut!” Han har ett papper i handen som han då och då kastar en blick på, mest för syns skull. Han säger sådant som: ”Du där, dig känner jag igen. Följ med här!” och ”Ditt namn står på listan, kom hit!” Han ber de förvirrade och utmattade fångarna att plocka fram sina papper, vilka papper som helst; om det så är ett gammalt vaccinationsintyg tittar Wallenberg kort på det och säger: ”Bra, det är ett giltigt svenskt pass.”

Under denna enda morgon den 28 november lyckas Raoul Wallenberg och hans medhjälpare få loss 500 personer, som förs bort från stationen i grupp till något av de många skyddshus som Svenska ambassaden köpt upp i Budapest och som nu behängts med svensk flagga.

De tyska vakterna visste aldrig riktigt hur de skulle bete sig. Wallenberg kom bevisligen från den svenska ambassaden och hade rätt handlingar. ”Skyddspassen” gavs ut av ambassaden och allt såg ut att vara i sin ordning. Samtidigt saboterade svenskarna helt uppenbart de tyska planerna på att mörda Ungerns judar. Åtminstone för ett tag. Åtminstone när det gällde små grupper av människor. Adolf Eichmann, chef för den tyska rikssäkerhetsöverstyrelsen RSHA (Reichssicherheitshauptamt) fick vid ett tillfälle ett utbrott och skrek att Wallenberg ”borde skjutas som en hund”.

Ett sekel efter hans födelse och 70 år efter hans förmodade död är Raoul Wallenbergs namn och öde känt i mycket vida kretsar. De stora böckerna om honom har också börjat komma – på svenska gavs det under 2012 ut två större biografier, en av Ingrid Carlberg och en av Bengt Jangfeldt. I dem möter man bilden av en man med klassisk överklassbakgrund och därmed socialt självförtroende, med en ovanligt internationell utblick, men en man som då han inte släppts in i familjeföretaget länge sökt en meningsfull uppgift.

Raoul Wallenberg föddes 1912, bara några månader efter det att hans mycket unge far hade avlidit i en aggressiv cancer. Med hjälp av sin excentriske farfar Knut fick han en utbildning vid universitet i USA och sedan praktik i Sydafrika och i Haifa i dåvarande Palestina. Han hade sett mer av världen än de flesta av sina samtida svenskar och i Haifa hade han träffat europeiska judar som flytt från nazismen. Efter återkomsten till Stockholm bildade han tillsammans med den ungerske affärsmannen Kálmán Lauer en firma som importerade livsmedel från Ungern. Det var via den han fick erbjudandet från Iver Olsen på den amerikanska ambassaden, ombud för War Refugee Board, att resa till Budapest.

Det är under sju månader, från juli 1944 till januari 1945, som Wallenberg utvecklar en närmast obegriplig energi och uppfinningsrikedom då det gäller att rädda judiska flyktingar ur nazisternas och de ungerska fascisternas dödsmaskineri. Han är inte ensam. I Budapest finns en grupp diplomater som samarbetar med samma mål: förutom Wallenbergs kollega Per Anger även sådana som Carl Lutz, Angelo Rotta och Gennaro Verolino. Hur många människor de tillsammans lyckades rädda är omöjligt att beräkna. Men de flesta verkar vara överens om att Wallenberg var den som tog de största riskerna. En försiktig beräkning är att hans arbete kan ha räddat livet på minst 10 000 personer. Så ledde hans engagemang och våghalsighet också till att han tog risken att kontakta ledningen för Röda armén när den ryckte in i Budapest i januari 1945, med det uttalade syftet att få ryssarna att ta ansvar för den judiska befolkningen i staden.

Som vi alla vet försvann Wallenberg sedan in i Stalins och KGB:s paranoida maskineri. Vi vet att han och hans ungerske chaufför fördes till Sovjet och till Ljubljankafängelset, där båda troligen mördades av KGB i juli 1947. Den dödsattest som förmodligen är Wallenbergs, utställd på ”specialfånge 206” har dödsorsaken ”hjärtattack”, vilket brukade vara liktydigt med en giftspruta. Till de frågetecken som ingen riktigt kunnat skingra hör varför varken svenska UD, amerikanska UD eller Marcus och Jacob Wallenberg lade mer resurser på att forska i hans öde under åren efter försvinnandet. Men de där sju månaderna i krigets slutskede rymmer tillräckligt för att Raoul Wallenbergs rykte ska fortsätta att växa ännu många år.

Vi känner alla till namn som Oskar Schindler och Raoul Wallenberg. Men har du hört talas om Wesley Autrey, byggnadsarbetaren som en dag kastade sig framför tåget för att rädda en okänd mans liv? Eller journalisten och samhällskritikern Amira Hass, som flyttade från Israel till Västbanken för att rapportera om och dela de ockuperade palestiniernas vardag.

Vad har dessa människor gemensamt med franska flyktingsmugglare under andra världskriget och medborgarrättskämpar i amerikanska Södern? Alla har de valt att med det egna livet som insats ta ställning för det man anser är viktigt och rätt. Alla är de hjältar.

101 historiska hjältar är Ola Larsmos och Brian Palmers engagerade och dramatiska porträtt av etthundraen hjältar som kämpat för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter runtom i världen.

Relaterade blogginlägg