Artiklar, Boktips, Historiska händelser

Pesten förvandlar medeltidens landskap

Pesten - Loxstedter Totentanz
Läget är desperat i den italienska handelsstaden Kaffa, på det som idag kallas Krimhalvön. En enorm armé av mongoliska krigare, den så kallade Gyllene horden, ledd av den mäktige khanen Jani Beg, har slagit läger utanför murarna och den här gången verkar ingen hjälp komma utifrån. Död och förintelse är att vänta; den Gyllene horden har ett välgrundat rykte om sig att utplåna alla som försöker stå emot.

Så en dag börjar mongolerna bryta sitt läger och en del av deras trupper rider sin väg. Inne i Kaffa jublar invånarna, tackar Gud för att han hört deras bön och räddat dem från fienden. Det visar sig snart vara en förödande sjukdom som sprider sig bland dem som fått mongolerna att skräckslagna fly platsen.

Men de som firade i Kaffa gjorde det alldeles för tidigt. För innan mongolhärskaren ger sig av bestämmer han sig för att ändå på något sätt försöka komma åt sina fiender. Med hjälp av katapulter kastas hundratals döda soldater in över stadens murar. Invånarna blir skräckslagna när de ser de uppsvällda liken, täckta av blåsvarta fläckar eller stora, varfyllda bölder. I panik kastas de döda i hamnen, men då är det redan för sent. Pesten har kommit till Kaffa. Och när de rikaste invånarna flyr tillbaka till det som idag är Italien, tar de smittan med sig. Den förödande farsot som i Europa gått till historien som ”den stora döden”, eller digerdöden, är ett faktum.

På det här sättet brukar historien i varje fall berättas. Säkert hade epidemin i vilket fall ändå kommit till Europa så småningom. Vid den här tiden var handelsförbindelserna mellan kontinenterna många, och eftersom det pestutbrott som några år tidigare börjat härja på stäpperna i det inre av Kina var så kraftfullt, var det rimligen bara en tidsfråga innan smittan skulle ha nått alla länder som på något sätt stod i förbindelse med varandra.

Mer än 800 år hade gått sedan det senaste pestutbrottet i Europa. Det innebar att det inte fanns några som helst förberedelser för en epidemi av den här storleksordningen. När människor började dö i häpnadsväckande hastighet, och i osannolika antal, drog många slutsatsen att världens undergång var kommen. Det beräknas att upp till 40 procent av alla människor som levde i Europa under denna tid dog i pesten, i fruktansvärda plågor. På en del håll var andelen döda ännu högre; byar och städer lämnades nästan helt övergivna.

Överallt där pesten drog fram slogs samhället sönder. Vissa människor vände sig till Gud och bad om nåd eller frälsning. Andra försökte dränka sin ångest med alkohol och mat i överflöd.

Det berättas om hur banden som höll människor samman bröts itu. Makar övergav varandra vid minsta tecken på smitta, föräldrar lämnade sina sjuka barn. Desperata människor letade efter syndabockar. Kanske var det Djävulen som verkade i världen och spred smittan med flit? På många håll skyllde man epidemin på judar, som mördades i tusental i fruktansvärda förföljelser, så kallade pogromer.

I litteraturen från denna tid finns flera skakande vittnesmål bevarade, särskilt från Italien där farsoten först slog till. I den vackra staden Siena mitt i Toscana, ska bara en av åtta invånare ha överlevt pesten. Stadens krönikör har lämnat en drabbande anteckning från dessa år: ”jag, Agnolo di Tura, kallad den fete, begravde mina fem små barn med egna händer.”

I en annan text beskriver poeten Petrarca suggestivt den stora förödelse som gått över världen. I ett effektivt retoriskt grepp vänder han sig till oss – vi som en dag kommer att ta del av hans ord. Han utmanar oss att föreställa oss vad som en gång utspelade sig, och kanske kan komma att göra det igen: ”Husen står tomma, städerna öde, åkrarna oskötta, vägarna täckta med lik. Överallt en fasansfull ödslighet. Skulle du tro detta, du som lever långt senare? Vi själva, som ser allt det här, tror ju det knappast … Hur skall kommande släkten kunna tro att det en gång funnits en tid när nästan hela jorden var utan invånare?”

Bilden är från en kyrkmålning i Bremen från tidigt 1400-tal. Motivet “dödsdansen” blev mycket populärt under senmedeltiden, och syns ofta i kyrkmålningar och manuskript från perioden.

Relaterade blogginlägg