Artiklar, Boktips, Historiska händelser

När skivbolaget nobbade The Beatles

Beatles i Stockholm 1963
”Nej Mr Epstein, jag tänker inte göra en skiva med de där killarna”, sa Dick Rowe och skakade på huvudet. ”Varför inte det?” undrade Brian Epstein som inte trodde sina öron. ”För att de låter alldeles för mycket som Shadows”, svarade skivbolagsdirektören.

Det var en dag i januari 1962. Som A&R-chef (artists and repertoire) ansvarade Dick Rowe för skivbolaget Deccas jakt på lovande talanger, och hade därmed uppgiften att skilja vinnare från förlorare i den brittiska popvärlden. Bandet som hade provspelat i studion vid Broadhurst Gardens tillhörde den senare kategorin och var därför inget för Decca, slog Rowe fast.

Brian Epstein var av motsatt åsikt. Han drev en skivbutik i Liverpool och hade känt vittringen av vinnare i samma ögonblick som han steg in på musikklubben Cavern för att lyssna på bandet som halva stan pratade om. ”Visst var grabbarna lite oslipade, och visst fanns det ett och annat att säga om själva framträdandet”, skulle Epstein minnas senare, ”men jag blev helt tagen av deras musik, av pulsen och av deras humor på scen”.

Familjen Epstein drev ett musikförlag, Brian hade pengar att satsa. Efter att ha hängt på Cavern nästan varje kväll i en månad erbjöd han sig i november 1961 att bli manager för the Beatles.

Och sedan Paul McCartney hade försäkrat sig om att Brian Epstein inte tänkte lägga sig i själva musiken tackade bandet ja till hans tjänster. Hösten hade nämligen varit lite trög för Beatles. Visst, de var hur stora som helst i Liverpool, men inte mycket mer. Inte ens i Manchester hade särskilt många hört talas om dem. Så när Brian Epstein berättade om sina kontakter i London och förklarade att vad Beatles nu behövde var ett skivkontrakt, kändes det som en välbehövlig öppning.

Brian Epstein började med skivbolaget Decca. Som en av norra Englands största skivhandlare hade han inga svårigheter att ordna en provspelning. På nyårsdagen 1962 stod the Beatles i Deccas studio vid 165 Broadhurst Gardens i West Hampstead, London. ”Okay, ni kan börja spela”, sa studioteknikern Mike Smith och satte på bandspelaren.

Många timmar och femton låtar senare var Beatles trötta och inte särskilt nöjda, men Mike Smith log uppmuntrande och sa att det här nog skulle räcka till ett kontrakt på åtminstone en första singelskiva.

Det gjorde det inte.

När Brian Epstein några dagar senare satt mittemot Dick Rowe på Deccas kontor, skakade denne beklagande på huvudet och gjorde klart att han inte tänkte riskera några pengar på några killar från Liverpool som inte lät bättre än en billig kopia av Shadows, Cliff Richards band som hade toppat de engelska hitlistorna i två år men som Deccas talangansvarige inte var beredd att ge särskilt många säsonger till.

”Ni förstår Mr Epstein, grupper med gitarrer är på väg ut”, sa Dick Rowe.

Därmed begick han vad som än idag bokförs som pophistoriens största misstag. När Beatles åtta år senare upplöstes hade bandet sålt mer än en halv miljard skivor, en siffra som skulle tredubblas under åren som följde.

I ett halvt sekel har musikvärlden förundrats över hur den ansvarige på ett av världens största skivbolag kunde vara så korkad att han trodde att grupper med gitarr var på väg att försvinna. Men kanske var Rowe inte fullt så kortsynt. Kanske var hans yttrande bara ett svepskäl, eftersom han redan hade bestämt sig för att satsa på ett annat lovande band i stället: Brian Poole and the Tremeloes. Valet stod mellan de två grupperna. Enligt historikern Terry Burrows brydde sig Dick Rowe inte särskilt mycket om vilket band man satsade på, men Tremeloes kom från Dagenham i Essex och hade betydligt närmare till London. Behändigt, resonerade Rowe.

Tremeloes finns fortfarande. Bandet hade ett par hits i mitten av 1960-talet och skulle i normala fall inte ha gjort en skivbolagsdirektör besviken. Om det inte vore för alternativet.

”Jag slår vad om att han sparkar sig själv vid det här laget”, sa Paul McCartney året därpå när Beatles debut-LP ”Please Please Me” hade legat etta på den brittiska försäljningslistan i sex månader.

”Jag hoppas att han sparkar sig till döds”, svarade John Lennon.

Dick Rowe talade själv aldrig särskilt mycket om det ödesdigra mötet med Brian Epstein. Han fortsatte på Decca och skulle senare se till att artister som Rolling Stones, Moody Blues, Animals, Tom Jones, Small Faces och Marmalade gick till musikhistorien.

Men det var blundern med Beatles som gjorde hans eget namn odödligt.

Läs mer i storsäljande boken 101 historiska misstag!

Journalisten Daniel Rydén berättar medryckande om misstag som förändrat hist­oriens gång. Kända och klassiska blundrar bland­as med okända och bortglömda missar. Det enda de har gemensamt är att de visar att det sällan blir som man tänkt sig. Det kan till och med bli bättre!

Spännande och medryckande, lättläst och enkelt berättar boken om människor, från tidernas begynnelse till våra dagar, som gjort det vi alla gör: misstag.

Relaterade blogginlägg