Artiklar, Boktips, Historiska händelser

Mordet på Gustav III avslutar en era

Gustav III-mordet - Anckarströms mask och pistoler
Kungen står fullt synlig i ett öppet fönster i sin loge. Han står där trotsigt, utmanande. Vill de döda mig, säger han, är det här ett perfekt tillfälle. Låt dem bara försöka.

I mer än 15 minuter står han där, Sveriges konung Gustav III, och ser ut över teatersalen där gästerna redan strömmat till och maskeradbalen tagit sin början. Det är en tidig vårkväll i Stockholm, den 16 mars år 1792. Platsen är Kungliga Operan på Norrmalm i Stockholm, den som han själv grundade tio år tidigare.

Samma kväll har kungen fått ett brev där han varnas för att några planerar att skjuta honom under maskeraden. En av hans vänner, Hans Henric von Essen, har försökt övertala honom att hålla sig borta. Kungen har avfärdat honom med orden: Ska de få tro att jag är rädd?

Vid det här laget har Gustav III styrt Sverige i 21 år och under de åren skaffat sig mängder med fiender, framförallt inom adeln. Ett krig som han inledde mot Ryssland har gjort honom impopulär, men hatet växte på allvar fram efter att han tre år tidigare förstärkt sin enväldiga makt ytterligare, genom den så kallade förenings- och säkerhetsakten. Dessutom, och kanske ännu viktigare, lät kungen då ta ifrån adeln en stor del av deras tidigare privilegier. Det har lett till att hans egen klass, landets absoluta överhet, helt enkelt har vänt sig från honom. Gustav III vet att han är illa omtyckt hos många men av allt att döma är han ändå övertygad om att han på något grundläggande sätt äger sina undersåtars kärlek, eller i varje fall deras djupa respekt. Troligen förstår han inte själv hur intensivt hatet mot honom är och hur många det är som faktiskt vill ta hans liv.

I vilket fall vänder sig kungen till sist, efter att ha lyssnat på musiken en stund och betraktat dansen nedanför sig, till von Essen: ”Nu hade varit tillfälle att skjuta! Kom, vi gå ned, maskeraden synes ju glad och trevlig!”

Arm i arm med sin vän går kungen genom logen, ut på operans scen. Han bär en mask men är lätt att känna igen, med öppen slängkappa och svärdsordens stjärna fäst på dräkten därunder.

Det dröjer inte länge innan en stor grupp män omringar honom. De är alla klädda i svarta dominodräkter och har masker för ansiktet. En av dem hälsar kungen på franska: ”Bonsoir, beau masque!” God afton, vackre mask.

Samtidigt tränger sig en annan av dem fram, bakom regentens rygg. Mannen ska visa sig heta Jacob Johan Anckarström; han är den som utsetts till att rent konkret genomföra attentatsplanerna. Vid flera tidigare tillfällen har han varit nära att slå till – bara några veckor tidigare smög han omkring i mörkret utanför Haga slott, med pistolerna redo – men omständigheterna har aldrig varit de rätta. Återigen har Anckarström varit på väg att dra sig ur konspirationen, men bestämt sig för att göra ett sista försök.

När det verkligen gäller är han så nervös att han nästan tappar sitt vapen. Men till sist lyckas han ta sig samman. Snabbt lyfter han en av sina två pistoler och håller den så tätt intill sin måltavla att den nästan nuddar kungens kropp. Skottet, en laddning bestående av en blykula och några tapetnubb, träffar Sveriges envåldshärskare strax över den vänstra höften, intill ryggraden.

Det tar 13 dagar för kung Gustav III att dö. Först tror man allmänt att kungen ska överleva, vilket innebär att den statskupp som planerats aldrig blir av och att många av konspiratörerna istället hinner gripas. Ett intensivt polisarbete inleds, under ledning av den skicklige polismästaren Liljensparre, som genast identifierar de närmast skyldiga.

Men utredningen bara fortsätter att växa. Allt fler utpekas som inblandade. Misstankar kommer till sist att riktas mot den döde kungens egen bror, hertig Karl, som ska ha varit inblandad i mordplanerna eller åminstone ha känt till dem utan att protestera. Innan de uppgifterna hinner utredas dör kungen till sist och ny regent, i väntan på att Gustavs son ska bli myndig, blir ingen mindre än just hertig Karl.

Som riksföreståndare ser han till att polisens arbete genast avbryts. Den enda av konspiratörerna som straffas på allvar blir därmed Anckarström, som piskas och slits i bitar. Resten av de anklagade får lindriga straff eller tillåts att lite diskret lämna landet.

Exakt vilka som ligger bakom mordet på den svenske regenten, teaterkungen, han vars namn i efterhand kom att förknippas med ett slags guldålder (”där låg ett skimmer över Gustavs dagar”, skulle diktaren Esaias Tegnér skriva), blir med andra ord aldrig klarlagt. Men en sak kan man konstatera – den adelsklass i vilken hatet mot kungen växte och som hade hoppats kunna använda hans död för att återta sina gamla positioner, lyckades aldrig helt få tillbaka sin förlorade makt.

Under de kommande decennierna stretar den gamla överheten emot de förändringar som är på gång, de som sveper över Europa och som Gustav III själv både försökt motverka och bejaka. Men inget hjälper; en ny tid är på väg och den går inte att hejda.

Historikern Dick Harrison skildrar dramat på Operan i Stockholm liksom attentatets för- och efterspel. Han berättar om den enväldige regenten Gustav III, om upprorsmakaren Anckarström och om de andra personerna i det blodiga dramats centrum och periferi.

»Boken är spännande och tankeväckande. Berättandet i sig lyckas förmedla något av den överhettade stämning som rådde i Stockholm 1792. Skickligt och suggestivt … Det här är populärhistoria när den är som bäst. Betyg 5/5.« BTJ

Relaterade blogginlägg