Artiklar, Boktips

Margherita: Drottning och pizza

Margherita: Drottning och pizza
Neapel, juni 1889.
Raffaele Esposito hajade till men blev ändå inte särskilt överraskad när dörren till hans bageri öppnades och drottningen klev in. Hela Neapel kände till att det italienska kungaparet var i stan, och att de hade installerat sig i de neapolitanska kungarnas gamla palats. Esposito visste dessutom precis vad kung Umberto och drottning Margherita hade ätit till lunch dagen före, för det var han som hade lagat den. Tre sorters pizza: en med fisk, en med olivolja och ost, samt en med tomat, mozzarella och basilika – de italienska färgerna.

Sommaren 1889 mindes de flesta fortfarande hur Frans II, den siste kungen av Neapel, i februari 1861 hade jagats på flykten av upprorsmannen Giuseppe Garibaldis rödskjortor. Strax därpå anslöt sig Neapel till det enade kungariket Italien vars flagga komponerats i grönt, vitt och rött med den franska trikoloren som förebild.

Raffaele Esposito var inte den förste som bakade en pizza i dessa färger (en sådan nämns redan i en novell som författaren Emmanuele Rocco skrev 1866). Men pizzabagaren vid Santa Annas gränd i Neapel var den förste som serverade den till kungligheter.

”Den där med färgerna var alldeles utsökt god”, sa drottningen. ”Vad kallar ni den?”

För ett ögonblick var Esposito ställd. Ingen hade någonsin kommit på idén att kalla en pizza något särskilt. Men så fann han sig.

”Vi kallar den Margherita, till Ers Majestäts ära”, sa pizzabagaren och bugade sig.

”Så trevligt”, svarade drottningen, gav honom ett leende och seglade ut ur bageriet.”

Därmed fick för första gången i historien en pizza ett namn. Än i denna dag toppar Margherita världens alla pizzamenyer, och fortfarande bakas denna kungliga variant i bageriet vid Santa Annas gränd, ett stenkast från det kungliga slottet i Neapel.

Frågan är förstås om det historiska mötet i bageriet verkligen har ägt rum. Pizzans historia är kantad av goda historier och de skriftliga beläggen är få. Så vad vet vi egentligen om pizzans historia i födelsestaden Neapel?

Vi vet att pizzor med ost bakades här på 1600-talet, för då blev den gravida markisinnan av Campolattaro så pizzasugen att hertigen av Ossuna skaffade henne en, mitt under pågående hovbal.

Vi vet också att man i mitten av 1700-talet började baka pizzor med tomat. Drottning Maria Carolina av Neapel åt en sådan pizza 1772. Hon var tjugo år, född i Österrike och hade hört talas om snabbmaten som invånarna i hennes nya kungarike åt. För att stilla hennes nyfikenhet lät kungen skicka efter pizzabagaren Antonio Testa. Drottningen blev förtjust och ville ha pizza som stående rätt på den kungliga menyn. Hennes make bestämde dock att det fick räcka med detta exemplar, annars skulle hovet börja prata. Pizza var tarvlig kost.

Pizzans historia tycks alltså vara fylld av högreståndskvinnor som vill ha en smakbit av folkets vardagsmat. I det sammanhanget finns det skäl att förhålla sig avvaktande till berättelsen om drottning Margheritas tête-á-tête med pizzabagaren Esposito.

Ändå sitter det kungliga brevet på väggen i den restaurang som i dag heter Brandi och kallar sig ”Italienska drottningens pizzeria”. Dokumentet är gulnat av ålder, inramat i ädelträ, daterat den 11 juni 1889 och undertecknat av Camillo Galli, kökschef vid det kungliga italienska hovet:

Jag vill härmed officiellt kungöra att de tre sorternas pizza som ni lagade till Hennes Majestät Drottningen visade sig smaka alldeles utmärkt.

Inte riktigt detsamma som en drottning i bageriet kanske, men alltid något.

Sveriges första Margherita serverades troligen 1947, i Västerås till Aseas italienska gästarbetare.

Sveriges första pizzerior öppnade 1968.

»Underhållande och flyhänt skriven … Mötena i Daniel Rydéns bok sträcker sig över stora delar av västerlandets historia, från Cleopatras möte med Ceasar för mer än två tusen år sedan, till Julian Assange sammanträffande med Daniel Domscheit-Berg, på en mässa i Berlin år 2007.« Sveriges Radio P1

Vad hade hänt om om inte Björn och Benny träffats på vägen vid Ålleberg? Hade det blivit någon revoultion om inte Ernesto Guevara hamnat på samma fest som Fidel Castro? Och vad hände när Simone de Beauvoir äntligen fick plugga med grabbarna?

Efter succén med 101 historiska misstag är Daniel Rydén tillbaka med en bok om historiska möten. I 101 historiska möten trängs politiker med popstjärnor, agitatorer med astronauter, kärlekspar med idrottare. Alla har de med sina möten förändrat vår värld, eller åtminstone puffat den ett litet stycke i en eller annan riktning.