Artiklar

Lorenzo de’ Medici – il Magnifico

Lorenzo de' Medici

Texten är ett utdrag från...

Stäng

Familjen Medici

219,00 kr

När fadern Piero avled var Lorenzo de’ Medici ännu bara 20 år, stark, snabb och smart. Hans utseende däremot avfärdar man inte med enstaviga ord. Hade man en gång sett honom, glömde man inte det ansiktet.

Det krävs en skulptur för att för oss sentida alla anletsdragen skall komma till sin rätt. På Verrocchios byst ser man tydligt det kraftiga underbettet, liksom en av världshistoriens egendomligaste näsor – den både svankar i mitten och böjer sig kraftigt åt vänster. Konstnären har ändå samtidigt lyckats med att återge ansiktets kraft, beslutsamhet och en bisarr skönhet. Blicken är mörk och skarp som en rovfågels (Lorenzo var i själva verket mycket närsynt). Håret tjockt och axellångt, vi vet att det var svart och skinande.

Hans röst lär ha varit både nasal och ljus – när han sjöng höll folk för öronen – men när han talade, lyssnade alla.

Hela hans person utstrålade energi och engagemang. Han älskade sina vänner och sina hästar ovillkorligt. Men det fanns en vildhet – i hans practical jokes som kunde gränsa till grymhet; och i de sexuella skämten och visorna, som kunde gränsa till vulgaritet.

När han någon gång förlorade – ett spel eller en tävling eller en diskussion – kunde han flamma upp i ett skräckinjagande vredesutbrott. Plötsligt hade han inget sinne för humor. Han var fåfäng, krävande och perfektionistisk.

Kanske var det medvetenheten om sitt eget öde som bar skulden till lynneskasten. Lorenzo de’ Medici hade haft en underbar barndom och han hade en underbar ungdom – men han visste också att framtiden var farlig. Varje gång som han förlorade i lek var det ett förebud om hur lätt han kunde förlora på allvar. Framtiden var så opålitlig, och döden alltid så närvarande. Nyss hade han sett hur nära hans far hade varit att avsättas, kanske dödas. Fadern som hade förmanat sin son att låsa dörrarna om natten och öppna för ingen. Och om inte lönnmördare hotade, så var det epidemier och farsoter. Ångesten utgjorde säkert en stor del av hans ambition.

”Han hungrade efter ära och utomordentliga resultat mer än någon annan man”, skrev historikern Francesco Guicciardini mycket senare.

Och hela tiden hörde han bara om arbete, arbete. ”Tack så mycket”, skriver Lorenzo de Medici ironiskt på en av sina resor 1468 till sin fars sekreterare, ”för era brev, feta brev och tunna brev, det oönskade jobbet, informationen beträffande Flandern och England, pesten, skatterna och allt det övriga.”

En släktkrönika om en av Europas mäktigaste familjer

Familjen Medici berättar om några av Europas absoluta förgrundsgestalter genom tiderna. Medicéerna var det vackra folket, 1400-talets trendsättare inom finans, politik och kultur; geniers vänner och välgörare. I stor utsträckning var det denna familj som möjliggjorde den italienska renässansen – och det europeiska banksystemet. Så småningom breddade de sin internationella makt via påvestolen och ingifte i kungliga familjer.

I en ton som balanserar mellan hyllning och vanvördighet skissar Ulla Britta Ramklint lustfyllt fram personligheterna. Hennes bok liknar ett underhållande drama där karaktärerna kommer och går, för handlingen framåt och ger scenen liv. Författaren tecknar underfundigt en komplett familjekrönika och presenterar även betydande kulturpersoner och samhället runt dem.