Artiklar, Boktips, Historiska händelser

Leif Eriksson upptäckte Amerika – vad hände sen?

Leif Eriksson
Äran av att ha siktat Nya världen först av alla européer går, enligt de isländska sagorna, till islänningen Bjarne Herjolfsson. Enligt Grönlänningasagan, som skrevs hundratals år senare men baserades på traditioner som delvis går igen också i en annan saga, skulle Bjarne segla till Grönland men kom ur kurs och hittade nya länder i fjärran. Han avstod dock från att gå iland och lyckades istället hitta fram till fadern på Grönland. Väl där berättade han för folk i kolonin om sin upptäckt, och snart stod en annan nordbo i tur att bege sig västerut – den här gången i akt och mening att utforska det nya landet. Hans namn var Leif Eriksson, son till Grönlands upptäckare och förste kolonist, Erik Röde.

Leif Eriksson genomförde en längre expedition och lät uppföra ett antal byggnader, Leifsbodarna. Eftersom han inte hade för avsikt att bli kvar – han var Grönlands rikaste arvtagare – for han tillbaka till hemmet i Brattalid.

I nästa skede genomförde grönlänningarna mer omfattande expeditioner, och nu var målet verklig kolonisering. Huvudpersonen var en kvinna, Gudrid Torbjörnsdotter. Enligt Erik Rödes saga flyttade hennes familj från Island till Grönland för att de fått det knapert och ville börja på ny kula. Enligt Grönlänningasagan började historien annorlunda: Gudrid var gift med norrmannen Torir. De led skeppsbrott och hamnade på ett obebott skär, där de skulle ha dött om inte Leif Eriksson fått syn på dem under återresan från Amerika och fört dem i säkerhet till familjesätet Brattalid.

Sedan Gudrid blivit änka och gift sig med köpmannen Torfinn Karlsämne började hon förbereda en flytt till Nya världen. De var inte ensamma om att vilja emigrera. Enligt Erik Rödes saga utgjordes kolonisterna av 140 personer fördelade på tre skepp. Förutom Torfinn och Gudrid deltog bland andra en man vid namn Torvard och hans hustru Frejdis, en syster till Leif Eriksson. Tillsammans seglade de västerut till de länder som i sagorna kallas Helluland, landet med klippor och hällar, och Markland, skogslandet. Forskare har hypotetiskt identifierat Helluland med Baffin Island och Markland med Labrador. De häpnade över ländernas storlek, men det var inte här de ville leva. Sedan kom de till målet för resan: det bördiga och fagra Vinland. Kolonisterna började genast utforska sitt nya hemland. De seglade runt mellan okända kuster och gjorde strandhugg.

Under första hösten, som kolonisterna tillbringade vid den vattenled som de kallade Straumsfjord, föddes Torfinns och Gudrids son Snorre, den förste vite amerikanen. Kolonin fick bokstavligt talat nytt liv.

Men allt var inte harmoniskt. Efter en tvist om i vilken riktning man skulle segla vidare gav sig nio män under ledning av jägaren Torhall bort från de övriga. Utbrytargruppen förirrade sig ut på Atlanten och slutade enligt en föga tillförlitlig sagauppgift som slavar på Irland. De andra kolonisterna seglade vidare under Torfinns ledning, fann ännu mer nytt land men också indianer, som nordborna kallade skrälingar.

Detta första möte mellan indianer och vita slutade olyckligt. Sagorna har olika historier om vad som skedde. Till en början rådde fred. Vikingar och indianer var nyfikna på varandra. Viss handel förekom. Indianerna ville ha rött tyg och lämnade skinnvaror i byte. När de också ville byta till sig vapen vägrade nordborna att göra affärer. Det dröjde inte länge förrän missförstånd, girighet och överilade handlingar ledde till strid.

Nordborna tycks ha haft störst skuld till att det gick som det gick. I sagorna skildras indianerna på ett rasistiskt vis, som små, fula varelser med besynnerligt hår, stora ögon och breda kindknotor. De var ett folk som kunde dräpas utan samvetsbetänkligheter. Med en sådan inställning är det inte underligt att situationen blev ohållbar. Gudrid och Torfinn tvingades bittert inse att de kommit för sent, att Vinland var upptaget. Efter tre år gav de upp kolonisationsförsöket och återvände till Grönland.

Gudrid och Torfinn återsåg aldrig Amerika. Sagorna är eniga om att de for vidare mot öster.

Vikingatiden är den nordiska historiens kanske mest mytomspunna tidsepoker.

Den ligger på gränsen mellan förhistorisk och historisk tid och är därför samtidigt både svårfångad och fantasieggande. Men vilka var människorna som levde då, och hur såg deras värld egentligen ut?

Med sedvanlig berättarglädje skriver Dick Harrison om vikingatidens början och slut, om var begreppet ”vikingar” kommer ifrån, om resor i österled och i västerled, om vikingatidens hövdingar och om dess handelsmän. Men också som betydande städer och nya kolonier, och om nya upptäckter. Här finns också berättelsen som när de tre nordiska rikena antar sina första fastare former.

Relaterade blogginlägg