I slutet av 700-talet stormades klostret Lindisfarne i norra England. Klostret plundrades och ett flertal munkar avrättades. De skandinaviska vikingarna hade nått England och vikingatiden hade inletts.
Krigarna från Skandinavien kom att kallas vikingar. Under de somrar som följde på den ödesdigra dagen då det engelska klostret stormats, satte vikingarna skräck i det kristna Europa. I enlighet med vikingarnas tro på asagudarna var plundring och mord ärorikt. Så började plundringsresorna då nordbornas krigare ”drog i viking”. Rädslan inför vikingarna härstammade inte enbart i krigarnas plundringar eller dödande – vikingarna tillfångatog nämligen även slavar.
En anledning till vikingarnas krigslycka var de slanka och snabba långskeppen som nordborna utvecklat. Långskeppen hade platta skrov, vilket innebar att fartygen kunde ta sig fram på floder med enbart någon meter vatten. Med hjälp av hissade segel kunde vikingakrigarna ta sig från Danmark till England på bara några dagar.
Ju mer erfarna krigare som vikingarna blev desto längre blev deras plundringsresor. Under 800-talet nådde de Färöarna och Island. Det sistnämnda utvecklades till ett starkt vikingafäste. Vissa senare seglatser tog sig ända till Konstantinopel medan andra nådde Bagdad.
I Skandinavien växte flera nya rika städer fram under vikingatiden. Hövdingar blev vikingakungar som stred mot varandra om makten över de olika samhällena i de nordiska länderna. En av de mest kända ledarna var Harald Hårfager, den förste vikingakungen som i och med slaget vid Hafrsfjorden 872 enade det mesta av Norge under sitt kungadöme.
Drygt 300 år varade vikingarnas tid. Vid slutet av 1000-talet anses vikingatiden vara över. Den kristna kyrkan hade våldsamt ökat sin makt i Europa genom kyrkor, kloster och missionärsresor. Redan under 800-talet döptes de första vikingarna och övergav sin asatro under sina plundringsresor runt om i Europa. Men i slutet av 1000-talet dominerade den kristna tron även Skandinavien. I och med detta närmade sig vikingatiden sitt slut.