Stormaktstiden i Sverige präglades av en aktiv krigsföring. Men det var även under denna period som grunden för dagens statsapparat lades.
Den svenska stormaktstiden inträffade under 1600-talet, efter den så kallade äldre vasatiden och innan frihetstiden. Sverige hade då blivit ett betydelsefullt rike i Europa, med en stark militär och kontroll över ett stort geografiskt område. Stora delar av Östersjöområdet var då svenskt.
I Europa stred svenskarna för sin kung och i hemlandet skapades nya strukturer och institutioner för en enhetlig stat. Detta blev sedermera grunden för den svenska nationalstaten. Kriget och de nya institutionerna gick enligt historiker hand i hand. En effektiv och aktiv krigsföring krävde en funktionell stat.
Kyrkan upprättade till exempel ett befolkningsregister över invånarna i de olika socknarna. Det så kallade kyrkoregistret informerade staten om var rikets stridsdugliga män fanns.
Den byråkratiska statsapparaten växte med hjälp av universitetsutbildade ämbetsmän. Protokoll och rapporter började rutinmässigt skrivas och arkiveras. 1634 skrev Axel Oxtenstierna Regeringsformen, som gav högadeln makten över det svenska riket.
För adeln innebar stormaktstiden en god ekonomi och lyx, men för allmogen var livet mycket hårt. Kungens krig kostade pengar och soldater – och det var allmogen som fick betala med arbete och tjänstgöring som soldat. Runt hundratusen svenskar och finländare dog i kungens tjänst under det trettioåriga kriget.
När det trettioåriga kriget slutade 1648 och den Westfaliska freden antogs hade inbördeskrig brutit ut i många europeiska riken. Men Sverige var då relativt stabilt. Sannolikt var detta ett resultat av den nya enhetsstatens struktur och kontroll. Men även kyrkan spelade stor roll.
För kyrkan gjorde det trettioåriga kriget till ett religiöst fälttåg. De kristna svenskarna tillhörde den lutherska ortodoxin och de stred mot de europeiska katolikerna. På så sätt rättfärdigades krigstågen för stormakten Sverige.
Stormaktstiden inleddes under styret av monarken Gustav II Adolf, som redan 17 år gammal ärvde tronen 1611. När denne dog 1632 under Slaget vid Lützen blev hans dotter Kristina drottning. 1654 valde hon att abdikera, vilket innebar att Karl X Gustav blev kung. Under Karl X Gustavs styre fick Sverige, vid freden i Roskilde år 1658, Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän av Danmark. Vid denna tidpunkt var den svenska stormakten som störst och Sverige har aldrig sedan dess nått samma geografiska storlek.