Julkalender 2018

Joséphine Baker – Exotisk diva och hemlig agent

Joséphine Baker
Joséphine Baker är ihågkommen som den exotiska dansösen som tog världen med storm på 1920-talet genom att uppträda endast iförd en kjol av bananer. Detta är dock lite orättvist, för Baker var en anmärkningsvärd kvinna i många avseenden.

Hon brukar sägas vara den första färgade artist som uppnådde internationell stjärnstatus och också den första färgade artist som fick en huvudroll i en spelfilm. Baker använde denna stjärnstatus till att bekämpa den för samtiden högst påtagliga amerikanska rasismen; hon vägrade till exempel uppträda på segregerade etablissemang och höll tal vid Martin Luther Kings berömda marsch till Washington. Baker levde verkligen som hon lärde: hon adopterade hela tolv barn av olika hudfärg och bildade en ”regnbågsfamilj”. Den kanske minst kända men mest spännande tiden i hennes liv var dock andra världskriget.

Joséphine Baker var född i Förenta staterna, men det var i Frankrike hon slog igenom och det var Frankrike som skulle komma att bli hennes hem, eftersom rasismen var mindre påtaglig i ”la grande nation” än i ”the land of the free”. År 1937 blev hon fransk medborgare både i passet och i hjärtat – hon förblev en passionerad fransk patriot livet ut. När kriget kom till Europa 1939 ville hon inte bara passivt se på, utan hjälpte sitt land och sina landsmän på olika sätt. Baker arbetade som volontär för Röda korset, höll gratiskonserter för att dra in pengar till försvaret av Frankrike, skickade julklappar till soldater vid fronten och öppnade slottet hon arrenderade för flyktingar.

Efter Frankrikes fall i juni 1940 lämnade Baker Paris och bosatte sig i sitt slott som låg i den tyska vasallstat som kommit att kallas Vichyfrankrike eller Vichyregimen. Det ockuperade norra Frankrike var nämligen inte säkert längre: den tyska propagandaministern Joseph Goebbels hade pekat ut Baker som en ”dekadent” artist och färgade artister var dessutom liksom judiska förbjudna att uppträda på scen. Hennes sympatier låg dock inte hos Philippe Pétains Vichyregim utan hos Charles de Gaulles Fria Frankrike som upprättats i London, och hon var ivrig att ansluta sig till motståndsrörelsen.

Joséphine Baker slog sig ihop med Jacques Abtey, en stilig officer från den efter kapitulationen upplösta franska underrättelsetjänsten Deuxième Bureau de l’État-major général (generalstabens andra byrå), vanligen bara kallad Deuxième Bureau. De blev sedermera älskare och förhållandet kom att vara fram till krigsslutet. De huserade flyktingar och motståndskämpar och lagrade även vapen i Bakers slott, men det blev en allt farligare sysselsättning. Vid ett tillfälle dök fem tyska officerare upp och krävde att få genomsöka slottet, men Baker lyckades avstyra det hela med sin charm. Lyckligtvis beordrade deras kontakt i London dem hösten 1940 att ge sig ut på ”turné” och samla in information; frågan är dock om det verkligen var en mindre farlig verksamhet.

Den politiska kartan hade ritats om dramatiskt i Europa, men underhållningsbranschen var fortfarande gränslös. Joséphine Baker kunde som känd artist få utresevisum till olika länder i Västeuropa och Nordafrika under förespegling av att vara på turné; Abtey förklädde sig och utgav sig för att vara hennes sekreterare. Hon reste inte i smyg, vilket onekligen skulle ha väckt misstankar, utan som en riktig diva med mycket bagage och flera husdjur i släptåg, vilket inkluderade två apor och en grand danois.

Bakers ”turné” under de följande åtta månaderna var omfattande med tanke på att ett krig rasade och att alla gränser bevakades noga: de besökte Portugal, Spanien, Algeriet och Marocko. Överallt bjöds hon in till ambassadmottagningar och societetsfester där hon kunde tjuvlyssna på de närvarande diplomaterna, politikerna och dignitärerna; de kunde inte nog inte ens föreställa sig att den kända dansösen och sångerskan spionerade på dem. Baker antecknade allt hon hört efteråt och smugglade sina anteckningar på spioners vis: hon skrev ned dem med osynligt bläck i nothäften eller nålade fast dem i sina underkläder. Hon antog, helt korrekt, att ingen skulle våga kroppsvisitera henne. Underrättelserna förmedlades sedan av Abtey till högkvarteret i London.

Den lyckade ”turnén” tog slut i Marocko sommaren 1941. Från juni 1941 till december 1942 låg Baker inlagd på sjukhus i Casablanca på grund av allvarliga infektioner, men hon förblev trots det i händelsernas centrum. Hennes sjukhusrum blev en mötesplats för motståndskämpar, ambassadörer och amerikanska diplomater; de kunde alla komma dit under förespegling att de ville träffa en celebritet. När Baker återhämtat sig utsågs hon till fänrik i den franska lottakåren och ägnade tiden fram till Paris befrielse i slutet av augusti 1944 åt att stärka stridsmoralen genom att uppträda för det Fria Frankrikes trupper i Nordafrika och Mellanöstern.

För sina insatser under kriget tilldelades Joséphine Baker Frankrikes främsta utmärkelse, Légion d’honneur (Hederslegionen) av general de Gaulle. Hon fick även som den första amerikanskan i historien utmärkelsen Croix de Guerre (Krigskorset) samt Médaille de la Résistance (Motståndsmedaljen). När hon i Washington år 1963 höll tal inför sin största publik någonsin, 250 000 människor, alldeles före Martin Luther Kings berömda ”I have a dream”-tal, bar hon dessa utmärkelser och fler därtill på sin uniform från sin tid i de fria franska styrkorna.