Boktips, Författare, Förlaget

Hallå där, Eva och Claes Fürstenberg! Aktuella deckardebutanter med boken Blodhundar.

Blodhundar är er skönlitterära debut, det är en spännande mix av pusseldeckare, actionthriller, spionroman och familjedrama. Hur gick det till när ni bestämde er för att skriva boken? Och hur fick ni idén till den karaktärsfulla huvudpersonen Gun Berlin?

– Vi hade länge velat skriva en deckare och vad den skulle handla om hade vi något så när klart för oss men vi hade ännu igen hjälte. En dag när vi var i Köpenhamn och skulle gå och klippa oss hos vår frisör, så sa vi båda två: där är hon, vår hjälte! Utseendemässigt alltså. Vår frisör är liten, tunn, sextio plus och har långt, tjockt vitt hår och är väldigt tuff. I samma veva hade vi sett actionkomedin Red, Retired Extremely Dangerous, med Helen Mirren. Mirren spelar en pensionerad, livsfarlig CIA-agent som tvingas återinträda i tjänst och lite av hennes personlighet och bakgrund ville vi stoppa in i vår hjälte. Gun Berlin är en helt vanlig familjeredaktör på en dagstidning, men hon har inte bara gått på Journalisthögskolan utan på en helt annan slags skola i ett annat land. Det hon lärde sig där, fyrtio år tidigare kan hon plocka fram när det behövs …

Gun Berlin, med smeknamnet “GB”, är journalist och bor i stadsdelen Gamla Väster i Malmö, precis som ni själva är journalister och bor på Gamla Väster i Malmö. Finns det mer av er själva i denna otypiska hjältinna?

– Vår hjälte är hundvän och älskar Gamla Väster och Hitchcock-filmer precis som vi. Hitchcocks motto ”Ordinary people in extraordinary situations” är dessutom vårt motto när vi skriver. GB:s mamma är hårfrisörska med salong i bottenvåningen på huset där de bor och Trine, hennes dotter är journalist på Hemmets Veckotidning. Det vill säga helt vanliga människor som hamnar i ovanliga situationer. GB är också den person som vi skulle önska att vi var ibland, orädd, modig, supervältränad och emellanåt helt utflippad. En person som inte behöver vara rädd för att gå ensam hem genom parken mitt i natten. En annan sak som vi har gemensamt med GB är att vi älskar Köpenhamn, en stad där både hon och vi har bott!

Boken inleds med att en israelisk ambassadör skjuts under ett besök i Malmö, vilket triggar igång en rafflande händelsekedja med förgreningar i 70-talets Israel-Palestina. Varför ville ni förlägga en del av handlingen till denna miljö och period?

– Sjuttiotalet var en dramatisk period med ständiga terrorattacker och vedergällningar. Israel-kapitlet bygger på en sann historia om en ung, svensk tjej som lurades att delta i en avrättning av en misstänkt terrorist, där allting gick fel. Israel är också ett land som vi är bekanta med. Vi har varit där många gånger, bland annat för att göra research till boken.

Gun Berlin bor i samma hus som sin mor och sin dotter – och den älskade hunden Chico. Det är relativt ovanligt att kriminalhistorier har ett sådant kvinnligt fokus, och med en huvudperson i pensionsåldern. Vad är era tankar kring detta?

– Vår hjälte är i pensionsåldern, men lika lite inställd på att gå i pension som vi själva. Att de bor tillsammans, visserligen i olika lägenheter och på olika våningsplan, är ett intressant dramaturgiskt grepp som ger många möjligheter till konflikter, inslag av vardagskomik osv. Själva huset spelar även en huvudroll för hela kriminalstoryn. Huset, ett gammalt townhouse på Gamla Väster i Malmö, är väldigt likt huset som ligger tvärs över gatan från oss. Vi har helt enkelt bestämt oss för att våra hjältar GB, Karin och Trine bor i det huset! Så varje morgon går vi fram till fönstret och kollar om de också har stigit upp. Chico, vår älskade pitbull, som dog 2016 och som egentligen var vår sons hund, var ytterligare en anledning till att vi började skriva på vår deckare. Det var väldigt smärtsamt när han dog, 15 år gammal och i vår bok lever han vidare för evigt. Att våra hjältar är kvinnor och att ingen av dem är ung beror på att vi tycker att det inom deckargenren finns alldeles för få av den sorten. Men den viktigaste orsaken till att vi skriver om tre kvinnor är att vi tycker det var så roligt.


Förebilden till en av bokens huvudpersoner, pitbullen Chico.
Läser ni mycket deckare själva? Har ni några favoritförfattare i genren?

– Våra favoritförfattare är Sjöwall-Wahlöö, Rolf och Cilla Börjlind och Lars Kepler. Anledningen är att de också är gifta! Fast ingen har varit gifta så länge som vi, nämligen fyrtiofem år.

Det finns planer på en fortsättning om Gun Berlin. Hur går det till rent praktiskt när ni skriver? Skriver ni olika kapitel var och en för sig eller jobbar ni väldigt tätt med texten?

–Vårt arbete består till sjuttio procent av prat och trettio procent av skrivande. Vi bollar idéer dygnet runt, när vi steker köttbullar, framför Netflix, i sängen eller i vår skrivarstuga på landet, ett gammalt härbre från 1700-talet. Inte helt olikt Hasses och Tages skrivarstuga i Vita Bergen. I stan sitter vi i varsin ände av ett tre meter långt bord och pratar, pratar, pratar. Fast mest skrattar vi, eftersom vi har så fruktansvärt roligt. Och vi tröttnar aldrig på att jobba tillsammans. Konstigt nog. Vi jobbar så tätt med texten att vi efter en arbetsdag inte vet vem som har skrivit vad.


Claes och Eva Fürstenberg vid sitt skrivbord i lägenheten på Gamla Väster i Malmö. Konstverk av Peter Hahne.