Artiklar, Boktips

Gandhi och icke-våldsmetoderna

Gandhi
Mohandas Gandhi växte upp i hamnstaden Porbandar som yngste sonen till en from hinduisk mor och en far som var hög provinsämbetsman i Brittiska Indien. Efter ett arrangerat äktenskap när han var tretton år och svårigheter i högskolan reste han till England för att studera juridik. Han hade högtidligt lovat att inte röra alkohol, kvinnor eller kött medan han var där.

Under sina nästan tre år i England blev Gandhi en ledande medlem i London Vegetarian Society och träffade på så sätt olika idealister och reformivrare. Samtidigt odlade han sin passion för självförbättring genom inte särskilt framgångsrika försök att studera dans, lära sig spela fiol och tala inför publik. Han hade investerat i snobbiga kläder, bodde i ett litet hyresrum och räknade sina ekonomiska tillgångar varje kväll.

När Gandhi hade återvänt till Indien hade han svårt att hitta ett arbete. Han skrev under ett ettårskontrakt med en indisk advokatbyrå i Natalprovinsen i Sydafrika. Han skulle komma att tillbringa 21 år i Afrika och sedan sina sista 33 år i Indien.

Dagen efter att Gandhi hade kommit till Sydafrika beordrade en domare att han skulle ta av sig sin turban. Han vägrade lyda och lämnade rättssalen. En tidning skrev spydigt om incidenten och Gandhi publicerade snabbt ett svar: ”I England behåller indier alltid sin huvudbonad på vid mottagningar och bjudningar och engelska damer och herrar verkar uppskatta den vördnad vi därigenom visar.” Under de följande veckorna blev Gandhi förödmjukad på rasmässiga grunder ytterligare två gånger – avkastad från ett tåg och misshandlad ombord på en diligens. I båda fallen skrev han till respektive direktör och fick snabbt upprättelse. Hans skarpa reaktioner visar att han i motsats till vad som hävdas i många biografier ”hade med sig sin motståndsvilja när han kom till Sydafrika”.

Gandhi grundade inom kort Natal Indian Congress och förenade på så sätt indiska immigranter med olika religion och ur olika kaster i kampen mot allt strängare rasåtskillnadslagar. Ett avgörande ögonblick kom i Johannesburg 1906. På en teater ledde Gandhi en folksamling som lovade att med icke-våldsmetoder kämpa mot ny lagstiftning som innebar att alla indier skulle tvingas lämna fingeravtryck med tio fingrar. Hans tidning ordnade en tävling som gick ut på att hitta en bra beteckning för en sådan aktion. På så sätt myntades begreppet satyagraha, ”att hålla fast vid sanningen”.

Det var också i Sydafrika Gandhi grundade sina första två utopiskt präglade bosättningar, Fenix och farmen Tolstoj. Hans fru, söner och släktingar mötte där lokala och utländska volontärer och tillsammans fyllde de sina liv med arbete, gemensamma måltider, kyskt leverne, bön och politiskt engagemang. Gandhi var också duktig på att vårda sitt rykte: när den förste som skrev hans biografi höjde honom till skyarna köpte han hela förstaupplagan och spred den till viktiga personer i England och Indien.

Gandhi flyttade tillbaka till Indien 1914. Inom ett par år hade han blivit ledare för självständighetsrörelsen, som startade en kampanj som gick ut på icke-samarbete och bojkott av brittiska varor. Under sina sista månader i Sydafrika hade han lett strejkande arbetare som levde under slavliknande förhållanden och började klä sig som de fattiga för att visa sin solidaritet: han gick barhuvad och i enkla sandaler och skynken.

Bland andra massaktioner byggda på icke-våld kan nämnas den stora saltmarschen 1930 och kampanjen under parollen ”Lämna Indien nu” 1942. Vid sidan av dessa stora satsningar arbetade Gandhi med att stärka indiernas oavhängighet, moraliskt och praktiskt, under britternas styre. Han var även mycket upptagen av tankar om att behärska sina drifter och hade redan i Sydafrika bestämt sig för sexuell avhållsamhet. Efter sin frus död satte han sitt löfte på prov genom att regelbundet sova naken bredvid unga kvinnor som var hans meningsfränder – en vana som ifrågasattes av många och ledde till att några av hans närmaste medarbetare lämnade honom.

Gandhi gav ytterst motvilligt sitt stöd till delningen av Indien 1947 då Pakistan blev en egen, muslimsk stat. Han ansågs dock alltför tolerant mot muslimerna och mördades i januari 1948 av en hinduextremist, under en nattlig promenad i New Dehli.

Gandhi nominerades flera gånger till Nobels fredspris men fick det aldrig. En ledande medlem i den norska Nobelkommittén skrev en gång: ”Han är otvivelaktigt en godhjärtad, ädel och asketisk person … Han är ofta en kristusfigur, men sedan blir han plötsligt en vanlig politiker.”

Vi känner alla till namn som Oskar Schindler och Raoul Wallenberg. Men har du hört talas om Wesley Autrey, byggnadsarbetaren som en dag kastade sig framför tåget för att rädda en okänd mans liv? Eller journalisten och samhällskritikern Amira Hass, som flyttade från Israel till Västbanken för att rapportera om och dela de ockuperade palestiniernas vardag.

Vad har dessa människor gemensamt med franska flyktingsmugglare under andra världskriget och medborgarrättskämpar i amerikanska Södern? Alla har de valt att med det egna livet som insats ta ställning för det man anser är viktigt och rätt. Alla är de hjältar.

101 historiska hjältar är Ola Larsmos och Brian Palmers engagerade och dramatiska porträtt av etthundraen hjältar som kämpat för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter runtom i världen.

Relaterade blogginlägg