Artiklar, Boktips

Emelie och Oskar Schindler: Fabriken som räddade liv

Emelie och Oskar Schindler - fabriken i Tjeckien
Oskar Schindler är nog en av personerna i denna bok där man kan tycka att en närmare presentation egentligen är överflödig. Men det finns två skäl att ändå försöka gå en liten bit längre in i hans historia. Det ena är att ganska många av oss nog riskerar att förväxla bilderna ur Steven Spielbergs storfilm Schindler’s List med den verklige Schindlers historia. Det andra skälet handlar om jakten efter Punkten.

Schindler står i dag på Yad Vashems lista över Righteous among the Nations (”rättfärdiga bland nationerna”), de som utan egen vinning försökte hjälpa judiska flyktingar undan Förintelsen. Men få som kände Oskar Schindler före kriget hade nog trott att hans namn skulle förknippas med ordet ”rättfärdig”.

Han var en hårdhudad affärsman, vad vi i dag skulle kalla en entreprenör, som inte missade en möjlighet att tjäna pengar. Han var också notoriskt otrogen mot sin fru Emilie, som han gift sig med när hon var nitton.

Sedan han gjort slut på den stora hemgift Emilie haft med sig i boet var Schindler utblottad och gick med i nazistpartiet. Det gav honom möjligheten att 1939 följa efter den tyska invasionsstyrkan in i Polen, där han bosatte sig i Krakow i en lägenhet som beslagtagits från en judisk familj, och att ta över en emaljeringsfabrik som stulits från den judiske ägaren. I spåren av kriget mutade Schindler till sig allt fler tillgångar – och till fabriken behövdes arbetskraft, vilket han fick billigt i form av judiska slavarbetare som SS försåg honom med.

Hade han fallit död ned där – och hans livsstil vid denna tid innebar vissa hälsorisker – hade han bara varit en profitör bland andra. Emilie flyttade till sist efter honom, och man måste påminna sig att det var paret Schindler tillsammans som blev alltmer engagerade i den judiska arbetskraftens öden som individer. (Emilies roll är påtagligt nedtonad i filmen.)

Redan från början finns det en skillnad i Schindlers attityd till sina slavarbetare. Han utnyttjade dem och visste om det, men det förekom inte lika mycket hot och våld som på andra institutioner med slavarbete. Och det är här Punkten kommer in.

Vid vilken punkt blir den moraliska avsmaken inför vad man gör och ser omkring sig för stor? Märkte Schindler ens själv när han gick från att utnyttja till att försöka skydda? En tänkbar sådan punkt är när han efter det att Förintelsen inletts 1942 blev vittne till hur ett stort antal judiska fångar med stor brutalitet packades in i järnvägsvagnar för vidare transport till Auschwitz. Flera vittnen säger att scenen berörde honom mycket illa.

Schindlers ”entreprenörskap” verkar ha varit av det slaget där man ser en möjlighet, en plötslig öppning, och agerar genast, instinktivt och snabbt. Men någonstans längs vägen började han använda reptilhjärnan till att rädda i stället för att profitera. Emaljeringsfabriken hade militära kontrakt och skulle användas i krigsproduktionen, vilket var ett villkor för att Schindler skulle få använda slavar. Gång på gång hävdade han, under krigets gång, att han måste behålla alla sina arbetare, och både Oskar och Emilie var vid olika tillfällen nere vid järnvägen och fick ut ”nödvändiga” arbetare ur vagnar på väg till Auschwitz. Men de granater som producerades vid fabriken var nästan alla defekta. Emilie ställde i ordning ett särskilt rum i fabriken som uteslutande användes för vård av sjuka och misshandlade judiska fångar som man fått loss från transporterna.

Vid krigets slut hade paret Schindler tillsammans med den judiske bokhållaren Itzhak Stern räddat livet på runt 1 300 personer, som alla på olika vis knutits till emaljfabriken. Den förmögenhet man gjort sig på krigskontrakten hade också helt och hållet gått åt till att hålla gruppen vid liv – runt räknat hade Schindlers spenderat cirka 4 miljoner riksmark på överlevnadsprojektet.

Efter kriget gick det inte så bra. Gamla nazister betraktade honom som en förrädare. Han fick inte inresetillstånd till USA eftersom han varit medlem i nazistpartiet. Paret Schindler emigrerade i stället till Argentina, där de försökte försörja sig på jordbruk. 1957 övergav Oskar Emilie och åkte pank hem till Tyskland, där han dog som utfattig 1974. Först tjugo år efter sin död fick han utmärkelsen ”Rättfärdig bland nationerna” – tillsammans med Emilie, som dock fick uppleva upprättelsen.

Det sentimentala tal som skådespelaren Liam Neeson håller i slutet av filmen, när Schindler skiljs från sina anställda, har kritiserats som ett verkligt bottenläge för Hollywoodsentimentalitet. Men just det visar sig inte ligga så långt från sanningen. Oskar Schindler höll ett sådant tårdrypande tal och var en mycket sentimental person – samtidigt som han också var en kallhamrad affärsman. Kanske var det just den kombinationen som gjorde det möjligt för honom att genomföra sin stora räddningsinsats.

Vi känner alla till namn som Oskar Schindler och Raoul Wallenberg. Men har du hört talas om Wesley Autrey, byggnadsarbetaren som en dag kastade sig framför tåget för att rädda en okänd mans liv? Eller journalisten och samhällskritikern Amira Hass, som flyttade från Israel till Västbanken för att rapportera om och dela de ockuperade palestiniernas vardag.

Vad har dessa människor gemensamt med franska flyktingsmugglare under andra världskriget och medborgarrättskämpar i amerikanska Södern? Alla har de valt att med det egna livet som insats ta ställning för det man anser är viktigt och rätt. Alla är de hjältar.

101 historiska hjältar är Ola Larsmos och Brian Palmers engagerade och dramatiska porträtt av etthundraen hjältar som kämpat för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter runtom i världen.

Relaterade blogginlägg