Boktips, Historiska händelser

Elizabeth II:s kröning

Den 6 februari 1952 avled Elizabeths far kung Georg VI. Elizabeth och Philip befann sig då i Kenya (som då var en brittisk koloni). Prinsessan Elizabeth utropades till drottning Elizabeth II och kröntes först den 2 juni 1953 i Westminister Abbey. Hennes kröningsceremoni var den första i Storbritannien som televiserades. 

Diskussioner om datumet för kröningen hade pågått sedan kungens begravning. En dag 1952 kom inte i fråga eftersom Westminster Abbey då fortfarande renoverades och lika viktigt var att det allvarliga ekonomiska läget gjorde ett kostsamt firande otänkbart. Churchill påpekade för Robert Menzies, Australiens premiärminister, att det var ”viktigt att inte en enda arbetsdag gick förlorad under detta krisår”. ”Vi kan inte ha en kröning med utmätningsmannen i huset”, förklarade han för ”Tommy” Lascelles. Eftersom drottningen, premiärministern och lordmarskalken hertigen av Norfolk var inbitna hästkapplöpningsfantaster verkar också datumet åtminstone delvis valts för att inte krocka med Derby Day, en helig dag för fantasterna.

Sammansättningen av kröningskommissionen, formellt utsedd av drottningen, återspeglade den vikt hon och regeringen tillskrev Samväldet. Hon var den första brittiska monarken som fick titeln Samväldets överhuvud vid trontillträdet och lagen som reglerade kungliga titlar stipulerade att hon var drottning i alla brittiska territorier som inte var republiker. Representanter för alla Samväldesregeringar skulle därför närvara vid kommissionens möten. Troligtvis för att kompensera för de motgångar han hade haft i bråket om familjenamnet valde drottningen den modernt sinnade prins Philip till ordförande med Norfolk som vice ordförande, en person som vårdade traditioner ömt.

Något oväntat, med tanke på att kröningen innebar en medierevolution eftersom kungligheterna skulle visas upp i tv, beslöt kommissionen att inga kameror fick vara påslagna vid ceremonins höjdpunkt – smörjelsen. Det var drottningen som upplevde det som närgånget och det var först när beslutet orsakade rabalder – ”Låt folket se drottningen”, krävde Daily Express – som hon ändrade sig och nämnde för premiärministern i en audiens att ”alla hennes undersåtar skulle få möjlighet att se henne krönas till deras drottning”.

Kombinationen av uråldriga ceremonier och drottningens och prinsens unga och tjusiga framtoning gjorde kröningen till en visuell upplevelse som fortfarande berör människor som ser den. Den var kulmen på månader av stegrade förväntningar och tilltagande stolthet över monarkin som ett uttryck för den brittiska identiteten. 

Prinsessan Margaret mindes den som en stund då fågel Fenix reste sig ur askan och skapade optimism och stabilitet; en ung drottning gav folket ny kraft. Inte mindre än femtiosex procent av den vuxna befolkningen följde kröningen på tv och trots att det småregnade och himlen var grå samlades hundratusentals människor där processionen drog fram och i parker där de sjöng och dansade och roade sig. På andra ställen ordnades gatufester. BBC-kommentatorn Richards Dimbleby med sin dämpade, vördnadsfulla röst slog an tonen och var enligt en historiker ”en alltmer integrerad del av den brittiska konstitutionen”.

Detta var ju en milstolpe för både monarkin och media. ”Från och med nu”, skrev författaren Ben Pimlott, ”förväntas det att alla kungliga tilldragelser ska sändas i tv … med hjälp av tv ska allmänheten i fortsättningen få följa kungafamiljen och bygga en relation till den med allt stigande fascination.” 

Texten ovan är ett utdrag ur Sarah Bradfords rosade biografi Drottning Elizabeth. Läs mer om boken här!