Artiklar

Drottning Lovisa Ulrikas misslyckade statskupp

Drottning Lovisa Ulrikas misslyckade statskupp

Den 20 april 1756 skrev Sveriges drottning Lovisa Ulrika ett brev till sin bror August Wilhelm i Berlin.

Om du inte redan har sänt juvelerna så ber jag dig enträget att skynda på saken så långt det är möjligt. Anförtro dem åt en absolut pålitlig person. Jag har redan bett dig om detta. Det är oerhört viktigt att jag får hit dem så fort som möjligt. Indiskretion och uppenbara felsteg försätter mig i denna förlägenhet.

Drottningen var desperat. Juvelerna var bland annat diamanter ur de svenska kronjuvelerna. Lovisa Ulrika hade smugglat dem ur landet och pantsatt dem i Tyskland – för att få pengar till en statskupp.

Lovisa Ulrika var syster till den preussiske kung som kallades Fredrik den store. Hon var uppvuxen i Berlin i ett kungahus som hade den totala makten, och hon tog detta enväldiga ideal med sig när hon en sommardag 1744 i svår sjögång reste till Karlskrona. Där väntade kronprins Adolf Fredrik ivrigt på henne (de hade redan vigts i Berlin utan att brudgummen varit närvarande).

Ingen av Sveriges icke-regerande drottningar har drivits av en sådan iver att regera. Brodern varnade henne ofta. Fredrik av Preussen insåg att det var ljusår mellan hans kungliga militärdiktatur och frihetstidens riksdagsstyrda Sverige. Här hade det enväldiga kungadömet begravts med Karl XII 1718. Nu regerade riksdagen som bestod av fyra kammare, en för varje samhällsstånd: adel, präster, borgare och bönder. Ständerna kallades de.

Den svenska kungamakten representerades fram till 1751 av ”den late och åldrande” Fredrik I. Efter hans död trädde Adolf Fredrik till. Inte heller denne utstrålade särskilt mycket av despotisk kraft, tvingades hans hustru konstatera. Berättelserna om kung Adolf Fredrik handlar om en godmodig, lite flegmatisk herre som trivdes bäst vid matbordet, eller vid arbetsbänken där han med stor konstfärdighet svarvade snusdosor. Drottningen avskydde ständerna. Hon letade febrilt efter ett sätt att kväsa dem, men insåg att utan pengar kunde hon ingenting göra.

Så hon pantsatte sina juveler.

Dessa ädelstenar hade riksrådet Carl Gustaf Tessin överlämnat till henne vid vigseln i Berlin 1744. Kanske var han för finkänslig för att poängtera att juvelerna inte var den blivande drottningens privata egendom, utan tillhörde staten. Hon fick disponera dem men ägde dem inte.

Lovisa Ulrika ansåg att stenarna var hennes. Någon gång under vintern 1755–56 skickade hon några smycken och ett par diamanter som hon brutit loss ur sina infattningar till Berlin. Hon bad sin bror prins August Wilhelm att via lämpliga kanaler ordna fram kontanter. Kanske var det någon hovfröken som skvallrade. Snart gick pratet om att det fattades diamanter i drottningens diadem, att hon hade brutit loss ädelstenar som sedan försvunnit.

Ryktet nådde riksdagen. Ständerna bad att få inspektera rikets kronjuveler. Lovisa Ulrika svarade med aggressiva brev där hon hävdade sin äganderätt. Man snart insåg hon att en skandal hotade. Hon skrev till Berlin och bad August Wilhelm att skaffa tillbaka juvelerna så fort det bara gick.

Det tog precis två månader att få hem juvelerna.

Några uppgifter om var de befann sig, hur August Wilhelm fick tag på dem och vem som smugglade dem till Sverige, finns inte. Vi vet heller inte om Lovisa Ulrika hann få några pengar för dem och hur hon i övrigt kunde finansiera sitt politiska projekt. Men i Charlottenburger Königlicher Hausarchiv finns ett kortfattat brev, daterat i Stockholm den 21 maj 1756, adresserat till August Wilhelm, prins av Preussen, innehållande meddelandet:

Juvelerna anlände hit i går kväll.

Ännu var dock drottningen inte redo att lämna tillbaka juvelerna. Först skulle hon göra sitt största misstag: statskuppen.

Den var nästan löjligt illa planerad. Planen hade gjorts upp av kungaparets vän Erik Brahe och skulle verkställas av honom och hans förtrogne, kapten Erik Puke. Natten till den 21 juni skulle de invigda officerarna kommendera ut sina trupper på Stockholms gator. Från samlingspunkterna vid Johannisplan och Ladugårdslandet skulle de marschera mot strategiska punkter. Riksrådets medlemmar skulle arresteras och en ny författning proklameras. Rakt i kurran med de så kallade frihetsvännerna, summerade Puke.

Men någonting gick fel. Utlovad ammunition kom inte fram i tid. Allt drog ut på tiden utom värvningen av extra upprorsmän på huvudstadens värdshus.

Hovlöparen Angel, som skulle gå omkring och uppvigla sjömän och annat löst folk, hade likväl råkat bjuda på fler skålar för drottningen än han själv tålde. På Norrbro stod han framför en flock busar och pratade, mer än klokt var.

Så skildrar författaren Verner von Heidenstam, kanske med mer fantasi än verkligheten tål, den ödesdigra kuppnatten. I alla händelser läckte planen ut, kom snabbt till rådets kännedom och stoppades. När kungaparet nästa morgon for in från Ulriksdal till Stockholms slott förstod de genast att komplotten var röjd. På alla öppna platser stod trupper med framkörda kanoner och brinnande luntor.

Snart rullades det hela upp. Erik Brahe och sju officerare miste huvudet på Riddarholmstorget, drottningen togs i upptuktelse och Adolf Fredrik fick en skarp varning: Om han gjorde fler försök att öka kungamakten ”vore rikets ständer tvungna att skilja sig vid honom”.

Den 22 juni lämnade Lovisa Ulrika ”Berlinjuvelerna” till ständerna för inspektion. Hon fick dem tillbaka, men bar dem aldrig mer.

Läs mer i storsäljande boken 101 historiska misstag!

Journalisten Daniel Rydén berättar medryckande om misstag som förändrat hist­oriens gång. Kända och klassiska blundrar bland­as med okända och bortglömda missar. Det enda de har gemensamt är att de visar att det sällan blir som man tänkt sig. Det kan till och med bli bättre!

Spännande och medryckande, lättläst och enkelt berättar boken om människor, från tidernas begynnelse till våra dagar, som gjort det vi alla gör: misstag.

Han gör historiekunskaperna underhållande

Daniel Rydén är journalist och författare, och till vardags arbetar han på Sydsvenskan. Han har gett ut ett flertal böcker, och kännetecknande för dem alla är att de är kunniga och insiktsfulla skildringar som lockar läsaren genom ett flödande språk och en underhållande ton.

2017 är Daniel Rydén aktuell med boken En fiende på tallriken, som berättar om matvanor, dieter, och kostråd genom tiderna. Vilka trender rådde på 1700-talet? Varför vill så många undvika gluten idag? Och hur påverkar religion, kultur och politik vad vi lägger på våra tallrikar?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *