Artiklar, Boktips

Cicero får mäktiga fiender

Cicero i senaten
Cicero var vad man i Rom kallade en homo novus, en ”ny man”, ett omdöme som för de konservativa i senaten indikerade att det rörde sig om en uppkomling, någon som inte tillhörde en förnäm familj, med allt vad det innebar av rikedom och de rätta politiska förbindelserna. Det var med andra ord en person som tagit sig fram genom egen kraft och duglighet liksom, förmodligen, med ett visst mått av hänsynslöshet.

Cicero hade inte börjat längst ner på samhällsstegen, hans föräldrar var välbärgade och tillhörde equites. Som mycket ung hade han gjort militärtjänst under Sulla och under den äldre Pompejus, Gnaeus Pompejus Strabo. Ett förflutet inom armén var ju en nödvändig förutsättning för en politisk karriär i Rom, men så fort det gick lämnade Cicero det militära livet. Han var en utpräglad civilist och intellektuell, intresserad av grekisk kultur och filosofi. Att direkt vara inblandad i krig och blodsutgjutelse var ingenting för honom. Han lär till och med ha avskytt de populära gladiatorspelen.

60-talet var en orolig tid, inte bara i Rom utan i stora delar av det romerska väldet. Bland annat rapporterades det om upplopp från olika delar av den italienska halvön. Det var under de förhållandena Cicero sade sig ha upptäckt att en kupp mot republiken höll på att förberedas under hösten år 63. Detta avslöjade han i fyra tal som han under november och december höll i senaten. I dessa pekade han ut en av senatorerna, Lucius Sergius Catilina, som den drivande kraften bakom planerna. De fyra talen finns ännu bevarade och har genom århundraden setts som retoriska mästerverk.

Ciceros politiska karriär slutade inte med hans år som konsul och avslöjandet av Catilinas konspiration. Han skulle under ytterligare 20 år befinna sig i den politiska hetluften. Och både före och efter Catilina skulle Ciceros bana korsa inte bara Pompejus och Crassus politiska karriärer utan också en annan av Roms stora politikers, Gaius Julius Caesars.

Cicero blev en av triumviratets främsta motståndare, som på alla sätt försvarade republiken – och då naturligtvis även senaten. Caesar lär ha erbjudit Cicero att bli en fjärde deltagare när triumviratet bildades. Cicero lär ha varit frestad, men tackade nej. Som inbiten försvarare av republiken ogillade han en politik som uppenbart syftade till att makten skulle delas av ett fåtal.

Bland historiens mest dramatiska episoder återfinns den så kallade romerska senrepubliken.

När män som Julius Caesar, Marcus Antonius och Octavianus – senare Augustus – stred om makten skakade romarrikets styre i sina grundvalar. Här skildras den döende republikens sista tid, då mäktiga potentater på politisk och militär väg förde Rom in i den så kallade kejsartiden. En tid där det som kallats demokrati i allt väsentligt reducerats till en kuliss.

I Kampen om romarriket skildrar den erfarna historikern Eva Queckfeldt de intriger och det maktspel som präglade Roms politiska elit mellan cirka år 100 f.Kr till 20-talet f.Kr. Boken ingår i serien Världens dramatiska historia.

Relaterade blogginlägg