Ett halvsekel med IB-affären
Inbrott, infiltratörer, åsiktsregistrering, en verksamhet finansierad med skattemedel utan att beslut fattats i demokratisk ordning. Listan över anklagelser mot den hemliga organisationen som i medierna kom att kallas IB innehöll en rad allvarliga punkter.
Det har gått femtio år sedan IB-affären briserade och de två journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou, som stod bakom avslöjandet, dömdes för spionage och hamnade i fängelse. Spionjakt i folkhemmet är Anna-Lena Lodenius skildring av IB-affären utifrån bland annat intervjuer med flera av de inblandade som berättar om hur IB-affären förändrade deras liv. Hon skildrar också vänstervågen, tiden och samhällsklimatet under några turbulenta år i svensk historia.
Det här är historien om en händelse som inte bara skakade Sverige i sin samtid, utan även väcker frågor om hur långt vi är beredda att gå för att skydda rikets säkerhet – och vilka konsekvenser det får för demokrati och pressfrihet. Frågor som idag fått förnyad aktualitet.
Inbrott, infiltratörer i vänsterorganisationer, åsiktsregistrering, en verksamhet finansierad med skattemedel utan att beslut fattats i demokratisk ordning. Listan över anklagelser mot den hemliga organisationen som i medierna kom att kallas IB innehöll en rad allvarliga punkter, till och med mord. Inledningsvis förnekades allt men vartefter tvingades de ansvariga att erkänna allt mer. Då sa de i stället att verksamheten varit viktig och nödvändig och att avslöjandet hotade Sveriges säkerhet.
Det har gått 50 år sedan den så kallade IB-affären då två svenska journalister och deras visselblåsare dömdes till fängelse för spionage. IB-affären sågs som ett uppenbart slag mot yttrande- och pressfriheten. Men det skulle ta många år innan en statlig utredning till sist kunde visa hur de delar av artiklarna som rörde inrikesverksamheten till största delen var sant. Någon utredning av utrikesspionaget, som var huvudfokus i artiklarna, har ännu inte presenterats och kommer kanske aldrig att göra det.
IB-affären är en av många ”affärer” som svensk 1900-talshistoria är så full av. Att efteråt rekapitulera vad som egentligen hände är oftast inte helt enkelt eftersom mycket har skett i det fördolda. Ändå lever affärerna kvar i människors medvetande och framhålls, rätt eller fel, som bevis för att det ständigt finns makter i samhället som styr på ett sätt som gör att sanningen inte kommer i dagen. Affärerna undergräver därför människors tillit till samhället.
Affärerna säger också mycket om sin tid. IB uppstod under 1950-talet, en period präglad av det Kalla krigets polariseringar, terrorbalans och kommunistjakt. Organisationen avslöjades under ett 1970-tal då en vänstervåg svepte över världen som utmanade och ifrågasatte, vilket skulle leda till ett mindre auktoritärt och öppnare samhälle. Paradoxalt nog innehöll vänstervågen även en utbredd beundran för diktaturer i andra länder och mindre grupper ägnade sig åt dödligt våld och terror. Det är därför begripligt att underrättelse- och säkerhetstjänsten ägnade sådana här rörelser en hel del uppmärksamhet, men handlade den på ett sätt som kan försvaras i en demokrati?
Det är svårt att tänka sig att det funnits en tid då ett enda politiskt parti återvaldes med en sådan regelbundenhet att det uppfattades som statsbärande. Men så var det, och det var en förutsättning för skapandet av IB. Boken berättar om hur delar av Försvarsmakten gjorde gemensam sak med det socialdemokratiska partiets toppar eftersom de delade en misstro mot Säpos förmåga att identifiera de samhällsfarliga i den svenska vänstern. Verksamheten understöddes av delar av facket och LO-förbunden som sedan länge fört en kamp mot kommunister på svenska arbetsplatser, och de fackliga arbetsplatsombuden användes som angivare.
IB agerade både inom landet och utanför. Vi var neutrala i teorin, men samtidigt en västmakt med täta band till bland annat USA och Israel. Det betydde självklart att vi bytte underrättelser, vilket kunde få absurda konsekvenser. Som när Olof Palmes kraftfulla avståndstagande från USA:s bombningar i Vietnam skedde samtidigt som den militära underrättelsetjänsten, femtio år före ett eventuellt svenskt medlemskap i Nato, spanade på Nord-Vietnam och lämnade uppgifterna till USA.
Förnekelsen från de ansvariga var inledningsvis total. Ändå hade nog inte artiklarna fått den betydelse de fick om inte journalisternas straffats så hårt och i mångas ögon orättfärdigt. Den första reaktionen även från oppositionen var en misstro mot vad som publicerats i en relativt ny radikal vänstertidning. Men rättsprocessen blev kvittot på att det låg något i kritiken. Först då blev IB-avslöjandet en affär.
IB-affären handlade Sveriges allra högsta ledning. Femtio år senare är det en historia som förtjänar att berätta ännu en gång eftersom den inte bara säger något om Sverige 1973. Den reser också frågor om hur vi ska se på vår tidigare alliansfrihet och vårt eventuella framtida medlemskap i Nato, samt hur långt vi är beredda att gå för att skydda landets ledning och säkerhet. Svaren blir kanske inte nödvändigtvis desamma som de blev för många på 1970-talet. Men diskussionen förtjänar att föras med ett än större allvar idag med tanke på den rådande säkerhetspolitiska situationen.
