Spanska inbördeskriget var resultatet av hårda klasskonflikter och ett starkt polariserat politiskt klimat. Extremister från både höger och vänster hade avvisat den parlamentariska demokratin, och kriget inleddes med en militärrevolt ledd av general Francisco Franco.
I Spanska inbördeskriget skildrar författaren och historikern Henrik Berggren konfliktens bakgrund och centrala händelseförlopp mellan juli 1936 och mars 1939. Läsaren möter general Franco och andra färgstarka spanska politiker och militärer som stod i centrum av konflikten, men även svenska frivilliga som valde att strida i de internationella brigaderna.
Som en av 1900-talets mest mytomspunna konflikter har kriget gett upphov till romaner, dikter, filmer och historiska skildringar. Utländska journalister samlades på legendariska Hotel Florida i Madrid varifrån de skrev artiklar som spreds över världen. Rapporteringen från skribenter som Ernest Hemingway och Barbro Alving bidrog till att väcka internationellt stöd för den demokratiska republikens kamp mot Francos nationalistiska rebeller.
Med sedvanlig skärpa och engagemang sätter Henrik Berggren in spanska inbördeskriget i sitt historiska sammanhang bland 1900-talets stora konflikter.
Vid tvåtiden på eftermiddagen den 18 juli 1936 lyfte det brittiska flygplanet Dragon Rapide från Las Palmas på Kanarieöarna. Ombord fanns den spanske generalen Francisco Franco som skulle föras till Marocko för att ta befäl över den spanska kolonialarmén, los Africanistas. Att föra över den till det spanska fastlandet var en nödvändig del av den militärkupp som Franco och en grupp höga officerare planerat sedan en koalition av vänsterpartier segrat i parlamentsvalen ett halvår tidigare.
Under de följande dagarna utspelade sig ett likartat scenario i många spanska städer: en lokal ledare, oftast en hög militär, understödd av olika högerrörelser och polisstyrkan Guardia Civil, förklarade krig mot regeringen i Madrid och utropade undantagstillstånd från stadshusets balkong. Hur det gick sen berodde på såväl lokala politiska förhållanden som handlingskraften hos de ledande på båda sidor. Militärkuppen lyckades i de mer agrara delarna av Spanien, medan regeringen bevarade kontrollen i de mer urbaniserade och industrialiserade områdena, inte minst storstäderna Barcelona och Madrid.
Spanien var delat och det spanska inbördeskriget var ett faktum. Det var ett resultat av ett polariserat politiskt klimat där extremister både till höger och vänster avvisat den parlamentariska demokratin. I mitten stod liberaler och moderata socialister som ville modernisera Spanien, bryta de reaktionära jordägarnas makt och införa sociala reformer men misslyckats på grund av hårt motstånd av högerpartierna. De ville inte göra revolution eller avskaffa äganderätten, men Franco och kuppmakarna gjorde inte skillnad på liberaler, socialister, anarkister och kommunister. De ville rena Spanien från ”de röda”.
Följden blev ett fruktansvärt inbördeskrig där hundratusentals människor dog, antingen på slagfältet eller i massakrer begångna på båda sidor. Omvärlden stod vid sidan utan att ingripa. Västmakterna ville inte hamna i konflikt med Italien och Tyskland och vägrade sälja vapen till den lagliga regeringen i Spanien. Hitler, Mussolini och Stalin hade inga betänkligheter utan skickade flygplan, stridsvagnar och soldater.
I Spanska inbördeskriget skildrar författaren och historikern Henrik Berggren kortfattat men inlevelsefullt konfliktens bakgrund och centrala händelseförlopp. Framställningen är kronologiskt berättad på ett konkret sätt med relevanta detaljer. Analysen är integrerad utan metahistoriska utvikningar och abstraktioner.
Aktörerna kommer till tals genom pregnanta citat och talande anekdoter. Läsaren möter de färgstarka spanska politiker och militärer som stod mitt upp i konflikten, men även svenska frivilliga i de internationella brigaderna och utländska journalister som Ernest Hemingway och Barbro Alving, vars rapportering bidrog till att väcka internationellt stöd för den demokratiska republikens kamp mot Francos nationalistiska rebeller.
