Drog den förnäma Claudia ensam en pråm uppför Tibern? Hur förmådde kungadottern Tullia låta döda sin syster och make för att kunna gifta sig med sin svåger? Och är det verkligen sant att kejsar Augustus hustru Livia var en maktgalen giftmörderska? Frågorna är många kring de kvinnor som levde i romarriket. Framförallt är det männen som tagit plats i historieböckerna – män som Julius Caesar, Cicero, Augustus och Marcus Aurelius. Icke desto mindre fanns de där, kvinnorna, som mödrar, hustrur, döttrar, älskarinnor. Några känner vi väl till, andra skymtar bara förbi som skuggor i de ledande männens liv.
I Romarrikets kvinnor försöker historikern Eva Queckfeldt lyfta fram några av alla dessa kvinnor och vidare skärskåda de myter som omgärdat dem. Här berättas Roms historia från dess äldsta tid fram till 300-talet e.Kr., men för första gången på svenska görs det med rikets ledande kvinnor i fokus. Författaren serverar både mustiga skildringar och skarpa resonemang om vad vi kan veta, och vad vi är dömda att sväva i ovisshet om.
Generationer av latinstuderande och latinkunniga har läst och arbetat med texter av och om Roms ledande herrar: Julius Caesar, Cicero, Augustus och Marcus Aurelius.
Naturligtvis har det också funnits kvinnor i dessa mäns närhet: deras mödrar, hustrur, döttrar, älskarinnor. Några känner vi väl till, andra skymtar bara förbi som skuggor i de ledande männens liv.
Långt innan Rom blev ett stort och mäktigt imperium berättar den romerske historikern Livius om prästinnan Rhea Silvia som kanske – eller kanske inte – blev våldtagen av krigsguden Mars och födde tvillingarna Romulus och Remus. Det är också han som skildrar hur grannfolkens kvinnor rövas bort av romarna för att bli hustrur till de första romarna och mödrar till deras ättlingar. Det är också från denna grå forntid som berättelserna om den dygdiga Lucretia, som för sin och släktens heder tar sitt eget liv, och Verginia som – också för hederns skull – dödas av sin far.
Ju längre fram i tiden berättelserna om olika kvinnor i Rom kommer, desto mera detaljerade blir de. Visserligen påstås den förnäma Claudia ensam ha dragit en pråm uppför Tibern men skalden Ovidius, som levde långt senare än Claudia, skriver om henne att hon var ”rapp i tungan vid gubbgnäll”.
Under och närmast efter den latinska litteraturens så kallade guldålder, cirka 30 f.Kr – 14 e. Kr, finns kvinnorna med hos författare som Livius, Suetonius och Plutarchos. I talaren och politikern Ciceros brev och tal skymtar Romarrikets kvinnor förbi: hans hustru Terentia och hans dotter Tullia. Det är också hos Cicero som den förnäma, förmögna och betydande Fulvia skymtar fram. Tre gånger gift med framstående manliga militärer och politiker men också en kvinna som tog egna initiativ – också militärt!
Kejsar Augustus hustru Livia ses ofta som en maktgalen giftmörderska. Men var hon det?
En författare beskriver kejsare Marcus Aurelius kejsarinna som sexuellt vidlyftig. Kejsaren själv tackar i sin självbiografi gudarna för att ”De skänkte mig en foglig, kärleksfull, anspråkslös maka”.
I Romarrikets kvinnor försöker historikern Eva Queckfeldt lyfta fram några av alla de kvinnor som hela tiden funnits i de kända och omtalade romerska politikernas och militärernas närhet. Rom sågs som en utpräglad militärmakt där kvinnorna helt saknade inflytande, men där däremot flera av dem kunde utnyttja möjligheten att verka bakom kulisserna.
Och helt åsidosatta var de inte. Från kejsare Augustus tid fick till exempel många kvinnor i Rom möjligheten att själva sköta sin ekonomi.
I boken skildras Roms historia från dess äldsta tid, fram till 300-talet e.Kr. Men här är det Romarrikets kvinnor som står i fokus när ett antal livsoöden från Roms ledande kretsar fram.
