En gång var de privilegierade, med inflytelserika föräldrar som hade makt att ge dem allt de önskade. Det handlar om åtta barn – söner och döttrar till några av Nazitysklands mest framträdande dignitärer: Himmler, Göring, Hess, Frank, Bormann, Höss, Speer och Mengele.
Barnen växte upp i skuggan av andra världskriget och älskade sina föräldrar, som barn gör. Med tiden blev de medvetna om fädernas brott mot mänskligheten. Hur hanterade barnen krigets konsekvenser och den skuld som för evigt kom att förknippas med deras efternamn?
Det är denna fråga som Tania Crasnianski vill besvara i sin tankeväckande bok. Några av barnen valde att förneka sin bakgrund, andra gjorde det inte. Några fördömde sina fäders gärningar, andra fortsatte att se upp till dem. Under efterkrigstiden tvingades de navigera mellan skuld och stigmatisering, faderskärlek och förträngning. Här skildras livsöden som är tungt präglade av svåra moraliska dilemman. Tillsammans bildar berättelserna både fascinerande och skrämmande familjeporträtt.
Hur är det att växa upp i skuggan av fäder som begått de ondaste handlingarna en människa kan göra?
Den här boken handlar om barnen till Heinrich Himmler, Hermann Göring, Rudolf Höss, Albert Speer, Hans Frank, Rudolf Hess och Josef Mengele. Det var barn födda i tredje riket, mellan 1927 och 1944. Ingen av dem kunde förhålla sig neutrala till det nazistiska arvet, men de valde att hantera det på olika sätt. Vissa tog i kraftigaste ordalag avstånd från sina fäders handlingar, andra ursäktade och försvarade dem hårdnackat. Vissa vägrade att älska ett ”monster” och förnekade därför att deras fäders inblandning i nazismens brott. Andra försköt sina föräldrar och övergick till att hata dem. Vad nazisternas barn hade gemensamt var att det förflutna alltid förföljde dem.
I efterkrigstidens Tyskland fanns det länge en tystnadskultur kring nazismens brott. Barn till nazister växte upp i en miljö där deras föräldrar inte talade om vad de hade gjort under kriget. För barnen till nazismens stora dignitärer var det dock omöjligt att inte tala om det. Fädernas brott var omöjliga att ignorera: barnen fick se dem förföljda, uthängda, avrättade. Tania Crasnianski beskriver den svåra moraliska fråga som barnen ställdes inför vid tredje rikets fall: hur skulle de hantera krigets konsekvenser och den skuld som för evigt kom att förknippas med deras efternamn?
Nazisternas barn är skriven i en tillgänglig och intresseväckande stil. Den tar med noggrann vetenskaplighet hänsyn till ett mörkt ämne utan att förlora läsarens intresse. Inledningen består av en historisk överblick om ämnet och författarens personliga intresse för skuldfrågan hos nazismens barn. Därefter ägnas barnen varsitt kapitel som tematiskt följer vilken attityd de hade till sina fäder. Författaren rör sig från de barn som var positiva och hyllande av sina fäder till de som var kritiska och tog avstånd. Allt utifrån en mängd olika källor som förankrar de individuella livsödena.
