Som en orubblig vaktpost står Kullens fyr vid norra inseglingen till Öresund. Nästan fem sekel har gått sedan den första fyren på platsen började sprida ljus över Kattegatt för att vägleda sjöfarare förbi Kullabergs ökända spets. Det gör den till en av Nordens äldsta fyrar, liksom en omistlig del av Nordens och Skånes historia som nu skildras för första gången i bokform.
Fyrens historia är även en svårslagen illustration av fyrteknikens utveckling genom tiderna. Redan från start blev Kullens fyr en både internationell och lokal angelägenhet. Under århundraden har platsen varit en del av bönders slit och släp med stenkolstransporter, men den spelade också en central roll i Kullabergs omvandling från betad utmark till modern turistmagnet.
De många myterna och berättelserna om fyren, Kullaberg och Kullamannen har spunnits kring platsen minst lika länge som fyren funnits. Kullens fyr har genom åren besökts och skildrats av flera berömda resenärer och författare, bland dem Carl von Linné och August Strindberg.
Bokens redaktörer Henrik Ranby och Peter Appelros har låtit de främsta experterna inom sina respektive områden bidra med värdefulla pusselbitar: fyrhistoria, natur, handel och sjöfart, politisk och teknisk utveckling. En mångfacetterad bild av fyren och dess betydelse växer fram i en vacker och rikt illustrerad bok.
Boken inleder med att sätta in Kullens fyr i sitt sammanhang, dels genom en allmän översikt av fyrar i Europa och runt Medelhavet genom tiderna, dels genom att beskriva sjöfartens utveckling i nordliga farvatten under 1500- och 1600-talen.
Fyrbyggnaden och driften behandlas i tre kapitel. Först berättas om fyren under dansk överhöghet, därefter om den svenska tiden i två kapitel. Det var kung Kristian II som år 1560 beordrade att ”fyrpander” skulle anläggas på Kullen, Anholt och Skagen. Den första fyren på Kullen togs i bruk 1561, och var en enkel s.k. ”papegojfyr”. Ett murat togs i bruk redan 1563. Under dansk tid var astronomen Tycho Brahe förvaltare under en period. När fyren blev svensk år 1658 förvaltades den av Maria Sofia De la Gardie, som lät bryta stenkol i Skåne. Fyrens öde blev indraget i de danska krigen och i Karl XI:s reduktioner.
Fyrens byggnads- och teknikhistoria avspeglar hela den dansk-svenska fyrhistorien. Fyren har eldats med ved, stenkol, rovolja och fotogen. Den elektrifierades år 1937 och avbemannades 2001. Berömda svenska och danska uppfinnare som Anders Polheimer och Poul de Løwenørn har här med framgång prövat sina uppfinningar. C.C. Engströms kanon användes i många år för mistsignalering och därefter olika sirener. År 1900 byggdes den nuvarande fyren med Magnus Dahlander som arkitekt. Man använde sig av den allra största fyrlinsen som fanns på den tiden – en första ordningens Fresnel-lins som kostade mer än vad resten av fyren kostade. På senare år har fyren en viktig funktion i GPS-systemet.
Ett kapitel ägnas åt fyrpersonalen. Det var ett fysiskt tungt arbete att transportera kol till platsen och upp i tornet. På 1800-talet byggdes bostäder för personalen och tjänstgöringstider reglerades. Att vara fyrvaktare kom så småningom att bli förenat med viss status.
Kullabergs intressanta topografi beskrivs i ett kapitel, liksom Naturums tillblivelse på 1980-talet och Nakkehoved – systerfyren på den danska sidan Öresund.
Fyrens kulturhistoria och stora attraktionskraft på turister berörs också i särskilda kapitel. Kullens fyr blev statligt byggnadsminnesmärke år 2017.