Katarina II fick redan under sin livstid epitetet ”den stora”. Hon grep makten i Ryssland genom att avsätta sin egen make med militär hjälp. Ett av hennes mål var att modernisera landet enligt västerländska förhållanden. Under hennes styre på 1700-talet växte det väldiga ryska rikets gränser ner till Svarta havet, hon grundade Odessa och såg till att införliva stora delar av det styckade Polen. Hon härskade i 34 år och genomförde en rad viktiga reformer, men lyckades aldrig att avskaffa livegenskapen.
Tomas Blom berättar om en kejsarinna som hade stor betydelse för Rysslands expansion, som ur inget skapade en ekonomisk och intellektuell medelklass, som var varm anhängare till upplysningens filosofer och som höll sig med en lång rad älskare.
Boken ingår i serien Världens dramatiska historia.
Flickan som föddes i maj 1729 döptes till Sofia och var dotter till hertig Kristian August av det obetydliga furstendömet Anhalt-Zerbst. Ingen kunde ana att hon med tiden skulle bli kejsarinna och härska över det väldiga ryska riket. Emellertid fanns en avlägsen släktförbindelse med den ryska kejsarinnan Elisabet, något som sammanföll med att Preussens kung Fredrik II:s intresse för att öka det tyska inflytandet i detta rike. Alltså kallades Sofia till Ryssland som tänkbar gemål för storfursten Karl Peter Ulrik, rikets blivande tsar. Hon fäste sig vid sitt nya land, fick namnet Katarina Aleksejvna, konverterade till den ortodoxa tron och lärde sig snabbt ryska. Förhållandet till maken Peter III hade alltid varit dåligt och när han som nybliven regent fick utlopp för sin alkoholism och sitt temperament, lät Katarina med hjälp av militär avsätta honom för att själv ta makten.
Hon kom att regera i trettiofyra år fram till sin död 1796 och gavs redan under sin livstid epitetet ”Den Stora”. Hennes främsta inrikespolitiska ambition var att modernisera Ryssland i riktning mot mer västerländska förhållanden. Hon genomförde en rad behövliga reformer men trots att hon var en varm anhängare av upplysningens filosofer som Voltaire och Diderot, lyckades hon aldrig övertyga adeln om att avskaffa livegenskapen. Däremot hade hon utrikespolitiska framgångar, utvidgade landets gränser till Svarta havet, grundade Odessa och såg till att införliva en god del av det styckade Polen. Hon var kusin till den svenske kungen Gustav III, och var likt honom en upplyst despot.
För eftervärlden är Katarina kanske mest känd för att ha hållit sig med en lång rad älskare, den mest kända av dem Grigorij Potemkin. Men långt viktigare är hennes betydelse för Rysslands expansiva utveckling, inte minst för att ur inget skapa en ekonomisk och intellektuell medelklass.
