Staten Israel föddes in i krig. Sedan FN röstade fram en tvåstatslösning 1947 har det närmast konstant pågått konflikter mellan Israel och den palestinska befolkningen och arabiska grannländer.
Redan dagen efter att landet delats mitt itu, beordrades alla judiska kvinnor och män mellan 17 och 25 år att anmäla sig till militär tjänstgöring. Det visade sig bara vara början på decennier av kamp mellan israeler och palestinier om det som båda grupper menar är deras land.
I Israels krig ger militärhistorikern och författaren Marco Smedberg en initierad överblick över hur striderna mellan Israel och dess grannländer sett ut, från statens födelse till nutid. Marco Smedberg har under sitt yrkesliv gjort många resor till Israel, och hans bok erbjuder en mängd nya insikter.
I krigen 1956 och 1967 besegrade israelerna sina grannländer i en utpräglat offensiv krigföring. Orsaken till denna prioritering var en begränsad militärgeografi utan möjligheter att retirera. Israels militära framgångar berodde på en överlägsen förmåga i rörlig och offensiv krigföring på marken och effektiva flyginsatser. Förutsättningen för detta sätt att agera var en allmänt hög utbildningsnivå, som möjliggjorde flexibilitet, initiativ och samverkan. På slagfältet är detta särskilt viktigt på de lägre nivåerna, och där excellerade israelerna. Ett mått på stridskrafternas kvalitet och förmåga är de förhållandevis små israeliska förlusterna. Även i Oktoberkriget 1973 besegrade Israel sina motståndare trots inledande misstag och motgångar. Att krigen var påfallande korta och begränsade berodde mycket på att stormakterna delvis styrde konflikterna genom politiska påtryckningar och vapenleveranser.
De senaste 30 åren har präglats av vågor av uppror och lågintensiva strider på Västbanken, i Gaza och i södra Libanon. I denna asymmetriska krigföring deltar IDF och för personalen har uppgifterna varit moraliskt besvärliga. Det småskaliga kriget har ända sedan 1987 präglats av att israelerna i avskräckande syfte konstant tillfogar sina motståndare större förluster än vad de själva tillfogas. Detta har i sin tur bidragit till att Israel fått utstå mycket internationell kritik för att ”slå för hårt”.
I synen på säkerhet och fred är Israels befolkning djupt splittrad. Många längtar efter fred och vill kunna betrakta sin bostad som ett hem och inte som ett fort som måste försvaras. De är beredda att ta de nackdelar för staten Israel som en fred skulle innebära. Andra ser saken annorlunda och är inte beredda till några eftergifter. Merparten bosättare tycker att deras ”heliga land”, det vill säga hela Palestina, skall bli judiskt. Det finns också judar som talar för att göra hela området till ett nytt land, väl medvetna om vilka svårigheter och spänningar en sådan lösning skulle innebära.
Israels krig sträcker sig ända fram till fredsavtalet ”Abraham”, som blev offentligt den 14 augusti 2020 och innebär en full normalisering av relationerna mellan Israel, Bahrain och Förenade Arabemiraten, trots att länderna aldrig varit i krig med varandra. Som motprestation har Benjamin Netanyahu lovat att skjuta upp den planerade annekteringen av delar av Västbanken. Från palestinskt håll förkastas avtalet. Eftersom Västbanken är ockuperat och hotas av annektering menar de att avtalet är ett steg åt fel håll. PLO menar att Förenade arabemiratet i och med fredsavtalet ”normaliserar” Israel. Avtalet har också väckt stark kritik från Iran och Turkiet.
